Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giovanni Papini. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunhild Bergh
honom frid. Den unge författaren är fullt
medveten härom. »Jag har varken», säger
han i företalet till sin första bok, Il
Crepu-scolo dei filosofi (1906), »velat skriva en
historia över modern filosofi eller en serie
studier över moderna filosofer. Min bok
har varken till uppgift att upplysa mina
läsare om vad de tänkt, dessa olyckliga om
vilka jag talar, eller att giva lärda
kommentarer eller ingående analyser av deras
filosofiska system. Denna bok är en del,
eller en samling av delar, av en
intellektuell självbiografi. Den är en frukt av mitt
befrielsearbete från mycket, som plågat
mig, och ett försök, i ali synnerhet, att
befria mig från filosofien och filosoferna.»
Och han fortsätter: »Inför var och en av
dem (nämligen de filosofer han här
analyserar) har jag känt mig som en oförsonlig
fiende, som en oumbärlig förstörare, och
det har förefallit mig att sedan jag befriat
min väg från deras oformliga lik och deras
kalla skugga, har jag själv kunnat gå bättre.
På det viset har resultatet blivit en bok,
som är en massaker, ett blodbad, ett
offentligt slakteri.»
Fullt så blodtörstigt är nu icke
innehållet som dessa ord ge för handen, det
är ganska lama och illa riktade stötar
debutanten förmår utdela. Men uttalandet är
i alla fall betecknande för Papinis
sinnesstämning. Han skrev sin bok i en känsla
av desillusion och besvikelse. Han är ett
lyriskt temperament vars entusiasm hastigt
flammar upp och hastigt slocknar. Han är
minst av allt en skeptiker, han söker alltid
dogmer och färdiga svar. Det är inte för
intet hans ungdoms första ärelystna dröm
var att skriva en jätteencyklopedi, som
skulle rymma ali världens vetande, besvara
alla frågor. Liksom de sicilianska bönderna,
vilka först anropa sitt skyddshelgon om
hjälp för att sedan om bönhörelsen uteblir
överhopa det med slag och okvädinsord,
så nalkas den unge Papini varje ny filosof
med förhoppningen om att hos honom
äntligen finna en nyckel, som skall släppa
honom in i »visshetens paradis», men knappt
har han förstått att han igen sökt förgäves
förrän hans hopp bytes i harm och förakt,
och med en ström av hånande tillmälen
tar han hämnd för sin besvikelse och
»befriar» sig från den han nyss varit beredd
att hylla som lärare. Så gör han i »Il
Crepuscolo dei filosofi» med Kant, Hegel,
Nietzsche m. fl., så gör han senare med
James och Bergson.
Lika litet objektiv är Papini som litterär
kritiker. Det är typiskt att det är
människan som intresserar honom, hans
psykologiska intresse är långt större än det
estetiska. Men icke nog därmed, han
intresserar sig framförallt för att se hur den
eller den nått fram till vad han kallar »le
direttive di vita», och om dessa direktiv
sedan kunna ha betydelse för honom själv.
Enligt det kriteriet bli de hans vänner
eller fiender och de studier han skriver
över dem »kyssar eller bett». Något tredje
finnes ej för Papini. »Jag är en man av
hat och av kärlek», förklarar han stolt,
»föraktet och entusiasmen äro enligt min
mening bättre medel till upptäckt och
kunskap än det lugna, försiktiga, väl avvägda
omdömet.» Det första medlet är nu
visserligen naturligare för Papini. Han har en
sann florentinsk felfinnartalang, och han
njuter av att håna misstag och svagheter.
Hans gyckel är allt annat än godmodigt,
det är torrt och kallt och ej så sällan
småaktigt — även däri är han en äkta
florentinare. Liksom också i sin kärlek till det
drastiska uttrycket. I en av sina tidigaste
böcker klagar Papini över att italienarna
vansläktats från renässansens män. De ha
blivit fega och försiktiga, säger han, och
alltför artiga, de rädas för att säga sin
mening rent ut, de skygga tillbaka för de
nakna och våldsamma orden. Det är nu
något varför man ej kan beskylla denne
moderne medborgare i renässansens stad.
Naknare ord kunna knappast brukas än
dem man finner i Papinis
ungdomsproduktion.
Papinis noveller, av vilka han under
denna tid skriver en massa, vanligen i
likhet med de litterära essayerna först
publicerade i tidskrifter och tidningar och
senare samlade i bokform, äro även de för
det mesta stycken av hans intellektuella
biografi, stiliserade porträtt av honom själv.
De äro starkt litterära produkter, påverkade
framförallt av Poe, Maeterlinck, Laforgue
och stå i allmänhet konstnärligt ej högt.
Det ligger ofta för mycket bokdamm över
dem, det är betecknande att hjältarna äro
Don Juan, Don Quixote, Hamlet, den
vandrande juden, drottningen av Thule
etc., och tonen i dem är icke sällan falsk
och affekterad. Men för kännedomen om
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
