Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
leda på honom. Den stränga eugeniken,
som vill att alltför stora fårskallar ej skola
få fortplanta sig, får ge med sig och önska,
att han med »den häran, den däran Maja»
skall få »dom härå, dom dära barnen», på
vilka han funderade.
I en miljö, som tyvärr i möbler,
belysning och -—• vad som är viktigast —
stämning ej smakade det ringaste av
Gengangeres tillkomstår 1881, spelades Henrik
Ibsens underbara drama på Dramatiska
teatern av fru Betty Nansen och herr
Henrik Bentzon samt ett sällskap danska
skådespelare och skådespelerskor. Det
märkliga moderna ödesdramat är byggt som av
jättekvaderstenar, som en gammal
forngrekisk konungaborg med genial
plananläggning. Allt är fast, oomkullrunkeligt som ödet,
vilket ruvar över herrskapet Alving lika
obönhörligt som det en gång gjorde det
över atriderna i Mykeneborgen.
Fru Betty Nansen torde väl vara Nordens
största nu levande skådespelerska. Hon
har de särskilt framträdande egenskaperna
kultur, intelligens och charm, tre saker
som bevara ungdomen. Den kan hon
behöva åtminstone i andra roller, här som
fru Alving var hon, som en svensk
kritiker yttrade, kanske något för ung. Hon
lyckades alldeles undvika det predikande
och docerande, som ligger så nära för
denna roll. Det fria sympatiska och den
starka imponerande moderskärleken var det
som mest lyste fram.
Mot användningen av ett sjukdomsfall
som måste betraktas som ytterligt sällsynt
har rests en del invändningar. Paralysien
som följd av den ärvda sjukdomen lär
enligt nutidens läkare vara mycket ovanlig.
Så trodde man emellertid ej för fyrtiofem
år sedan, och problemet med barnet straffat
för faderns sjukdom och synder står alltid
kvar. Det intresserade särskilt Ibsen att
understryka denna naturens ur vår synpunkt
orättvisa grymhet.
Osvald spelades av herr Henrik Bentzon.
Han har, denne unge norskfödde konstnär,
en friskhet och en kraft, som bruka
utmärka bra många av hans folk. Spelet var
också i de två första akterna alltigenom
naturligt, kanske dock med ett onordiskt
behag, som i alla fall var mycket vinnande.
I den sista akten var skådespelaren för
patologisk. Teaterns optik förstorar, och
lidandet liksom skämtet får ej vara för
understruket.
På ett välgörande vis verkar herr
Bentzon intensiv, och han har, liksom den höga
person med vilken han är förenad, en sådan
vördnad för och kärlek till det
konstnärligt betydande, att han är värdig den
energiska, gnistrande och flammande
konstnärinnan, som gjort en så stor insats i danskt
teaterliv och vilken vi svenskar ytterligare
ha skäl att hylla och tacka på grund av
hennes intresse för svensk dramatik.
Ett med gammaltestamentlig hårdhet
utropat sjufalt ve hälsade från den mest
anglosachsiskt orienterade teaterkritikerns
sida Frederick Lonsdales Spring-dea?iing,
på svenska kallad Storstädning. Den har
applåderats — och det mycket starkt —
från Sidney till Seattle, ty den innehåller
just vad den stora teaterpubliken i hela
världen vill ha, vare sig det gäller romaner,
dramer eller biograf, ögonens och köttets
begärelse samt ett högfärdigt leverne, allt
tuktat ingalunda med gissel och skorpioner
utan med några lustiga och lätta slag av
en ej alltför taggig ros.
För trettio år sen såg jag en gång i
London ett modernt drama, där ordet
wanton — liderlig kvinna — möttes med
hyssjningar, särskilt från raderna. I
Spring-cleaning var det den lilla duktiga
prostituerade som visade alla de aristokratiska
herrarna och damerna tillbaka på dygdens
stig. Jag erkänner, att jag hade rätt roligt
i början, ehuru sällskapet verkade onödigt
mycket menageri. Jag vet ej heller riktigt,
om det »gillas» med en oomvänd kokott
som hederlighetens representant. Visserligen
var Mona, Hilda Borgström, ej vidare
välklädd. Hon var, förefaller det, litet väl
enkel för herrar i en bättre klubb på
Pall Mall i London. Maria Magdalena med
sitt långa hår och sin vackra byst väcker
ännu ömt deltagande, men hur skall det
gå med vår tids Magdalenor? frågade curén
i Claude Vautels bekanta bok. De äro ju
shinglade. Hur skola de då kunna torka
mästarens fötter med sitt hår? Hur som
helst, både Dostojevskis Sonja och Dumas’
Marguerite voro ju i alla fall omvända,
innan de blevo några dygdens ledstjärnor.
Mrs. Sones—Tora Teje blev kär i den
elegante Mr. Steele—herr Winnerstrand,
som hon nästan skrämde livet ur genom
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
