Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
kan man låta folk spela med fast de äro
döda och självmörda sig flera gånger om.
Skräpig, tom och illusionslös, som den
sönderskjutna och sjuka världen, ligger
scenen. Direktören talar med några
skådespelare och skådespelerskor. Då inträder en
liten ömklig grupp sorgsna och supplicerande
människor och anhåller om att fa utföra
det oskrivna drama, där de själva äro
rollerna, det drama som de själva upplevt.
Och under ironiska anmärkningar från
Direktörens och skådespelarnas sida ge de
främmande några brottstycken ur sitt livs
skådespel.
Med subtil psykologi och med en
dialektisk sinnrikhet, som livligt intresserade
åtminstone sådana som vilja tänka på teatern,
låter nu Pirandello de sex rollerna belysa
åtskilliga invecklade och svårlösta frågor
om människans ansvar, om livslögnen. De
komma med sitt mänskliga, alltför
mänskliga sätt att vältra skulden på varandra
och rentvå sig själva. Fadern, herr de Wahl,
var en svag men som det tycktes ej
vidare dålig man, som enligt vad han själv
säger av medlidande tagit sig an den
övergivna Modern, fru Schildknecht, och hennes
fyra barn. Det var ett dyrt pris för
sammanlevnaden att dras med dessa fyra
barn. De två yngre höllo sig rätt tysta
och beskedliga, ty de voro redan döda.
Lilla gossen fingrade på den pistol,
varmed han redan en gång skjutit sig, och
flickan hade drunknat. Den äldste, hans
egen son, herr Knut Martin, var så tjurig,
lat och högfärdig, att han påminde om en
Strindbergsfigur, och man kunde lätt förstå,
att han var den största olyckan i den
olyckliga familjen. Han spelades förträffligt. Den
äldre dottern, Jessie Wessel, var en flicka
på avvägar, som med nervös, nästan
hysterisk iver ville spela om sitt livs
intressantaste seen, den då den blivande styvfadern
på en tvetydig »modeateljé» gjorde ett i
tid förekommet försök att bemäktiga sig
henne. Då hon nu spelade denna sin
huvudscen, hånlog skådespelerskan, som skulle
utföra den, åt hur torrt och opoetiskt hon
uppförde sig. Primadonnans försök att
eftergöra förförelsescenen möttes emellertid
med ett hejdlöst skratt av den, som bäst
visste hur det gått till.
Här ville författaren peka på de gränser,
som skilja det verkliga livet och teatern.
Det förra kan ej ges oförmedlat. Det blir
8—Ord och Bild, jj:e årg. —
Fot. Atelier Jæger.
Anders de Wahl som Fadern
i Sex roller söka en
fö r f a 11 ar e.
för rått — ord yttras, som ej tåla teaterns
förstorande akustik —, för torrt och
fragmentariskt, för fult också ibland. Jag hade
dock trott, att det mera varit författarens
mening, att primadonnan skulle spelat skickligt
och plastiskt å la Duse, så att det föreföll
Dottern för bra, då hon såg primadonnans
välformade åtbörder och vällustiga poser.
Dottern—fröken Jessie Wessel hade i mitt
tycke mycket stora förtjänster i sitt spel.
Man såg, att hon varit en snäll flicka, som
det gått på tok för, hade fått sitt nervliv
upprivet, levde i oro och ångest med tanken
kretsande om denna olyckliga tillfällighet att
just den blivande styvfadern genom ett ont
öde så när hade ägt henne hos den
iskalla Madame Paix, fröken Tyra Dörum,
som ypperligt karakteriserade denna
värdinna för en maskerad bordell.
Gripande intryck gjorde Moderns skri,
då hon överraskar sin dotter, men hade
det ej varit rättare att ha gjort Modern
till en mycket tilldragande fyrtioåring med
ett ansikte som förklarade, varför Fadern,
utom det medlidande han skyllde på, ville
leva tillsammans med henne och försöka
stå ut med barnen.
Stycket slutar abrupt som en dröm med
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
