Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bernard Shaws Jeanne d’Arc och historiens Jeanne d’Arc. Av Alf. Mohn. Översatt från förf:s franska manuskript av K. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J e änne d’ Ar c
gång ville sålunda en av dem som
förhörde henne göra henne brydd och svarslös
genom att säga, att om Gud, såsom hon
påstod, ville befria Frankrike, behövde han
inga soldater. Dock, hon blev ej bragt ur
fattningen av så litet utan genmälde: » Ack,
soldaterna skola strida, men Gud skänker segern.»
En broder Séguin, härstammande från
Limousin, d. v. s. från en trakt över vars
dialekt än i dag andra fransmän gärna
göra sig lustiga, frågade henne, om hennes
röster talade franska. Hon svarade då med
kanske litet väl mycket ungdomlig
rättframhet: »Säkert bättre än ni själv gör
det». Och när förhörsdomarna överöste
henne med en störtflod av lärda citat för
att bevisa henne, att man ej var skyldig
henne någon tilltro, visste hon till en
början ej riktigt vad hon skulle svara, men
lät sig dock icke förvirras utan gav den
i ali sin enkelhet djupsinniga repliken:
»Hören, i Guds bok står mer än i edra».
(Ecoutez, il y en a au livre de Notre
Seigneur pius que dans les vötres. —
Pro-cès, d. III, s. 86.)
I Rouen, där hon känner sig omgiven
av snaror, visar hon kanske ej samma goda
lynne och tillförsikt. Hon är lika uppriktig
som hittills, men försiktigare. Med samma
säkra instinkt bringar hon dock alla de
listiga anslagen på skam och sätter sina
förbryllade domare i förlägenhet.
De ställa till henne egendomliga och
orimliga frågor — ständigt med den
baktanken och i den förhoppningen, att de
skola förmå henne att erkänna eller själva
kunna konstatera att hon stod i förbund
med djävulen. De fråga henne om de
helgon — Sankta Katarina och Sankta
Margareta samt senare Sankt Mikael —, som
plägade uppenbara sig för henne, hade
hår och luktade gott, huru de kunde tala,
eftersom de icke hade några lemmar, och
mycket annat i samma väg. Men alltid
finner hon det lämpliga svaret och nöjer
sig stundom även med att säga: »Jag
förlitar mig på Gud.»1
1 Hon åkallar upprepade gånger Den som
skänker hjälp i nöden åt offren för den mänskliga
orättvisan. »Jag förlitar mig på Gud, min skapare, i allt,
jag älskar honom av hela mitt hjärta» (Procès, d.
I. s. 385). »Jag förlitar mig på min domare, det är
himmelens och jordens konung. . . Något annat kan
jag icke säga. Jag har en god herre och mästare,
nämligen Gud, åt vilken jag överlämnar allt, och
ingen annan.» P. d. I, s. 393).
Dessa kyrkans tjänare begära att av
denna unga flicka få veta om ängeln
Mikael var naken, när han uppenbarade sig
för henne. På denna ogrannlaga fråga
svarar hon helt enkelt, med denna oskyldiga
rättframhet som avväpnar ondskan: »Tron
I då icke, att Vår Herre har makt att
kläda honom»? (Förhöret den 27 februari.)
De rikta till henne mycket farliga
frågor, som plötsligt ställa henne så att säga
vid avgrundens brant, men hon undgår
skickligt faran. De fråga henne huruvida
i hennes ungdom rösterna befallt henne
hata burgunderna — engelsmännens
bundsförvanter —, och hon svarar, att sedan
hon förstått, att rösterna höllo med
konungen av Frankrike, hade hon ej längre tyckt
om burgunderna (24 febr.). »Hata den
heliga Katarina och den heliga Margareta
engelsmännen?» — »De älska den Gud
älskar och hata den Han hatar.» —
»Hatar då Gud engelsmännen?» —■ »Om Guds
kärlek eller hat till engelsmännen vet jag
ingenting, men väl vet jag, att de skola
drivas ut ur Frankrike, med undantag av
dem, som komma att stupa i landet.»
»Anser ni, att eder konung gjorde rätt,
när han dödade eller lät döda
monseigneur de Bourgogne?» — »Det var stor
skada för det franska riket. Men vad det
än fanns dem emellan, så har Gud skickat
mig att bistå konungen av Frankrike»
(17 mars).
Hennes svar äro stundom sublima. Här
följa ytterligare två, som det vore orätt att
förbigå med tystnad.
Tillspord om hon ej ansåg sig lyda
under påven och den stridande, d. v. s.
jordiska kyrkan, svarade hon: »Jo, jag
anser mig lyda under dem», «mais Dieu
premier servi» (men Gud måste tjänas först).
Det är hela hennes hållning, hela hennes
livsuppfattning som tar sig uttryck i dessa
ord. En annan dag riktas till henne vad
Michelet kallar »en lömsk och försåtlig
fråga, en sådan fråga som man ej utan
att göra sig till brottsling kan ställa till
någon levande människa»: »Jehanne, tror
ni er vara i nådens tillstånd (en état de
gråce)?» -— De tänka sig nu ha snärjt
henne. Svarar hon ja, gör hon sig skyldig
till förmätenhet och högfärd; svarar hon
nej, erkänner hon, att hennes värv ej är
gudomligt. »Hon hugger av knuten med
heroisk och kristen enkelhet»: — »Om
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
