Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Petrus de Dacias helgonbiografi. Av Harald Schiller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Schiller
troligt, att Petrus med dessa talat om
flagellanterna, om Franciskus, kanske att
han också genom dessa bröder hört något
om de tyska mystikerna. Som en produkt
av allt detta måste Petrus de Dacias
helgonlegend betraktas. Därför visar den
också en sådan överenstämmelse med
den diktning, som i den dominikanska
rörelsens centrum, Bologna,
uppblomstrade, med sin rot i samma faktorer.
Där var klimatet gynnsammare, folkets
natur mer lämpad för en dylik diktning.
I början av 1200-talet kom den
provensalska lyriken dit. Där mötte den de
florentinska kompositörernas madrigaler,
cascie och ballader, som sjungos runt
om i landet, som sedan sjöngos också
av Giotto, Dante och Boccacio. Flera
av de berömdaste trubadurerna besökte
Italien, och omkring 1233 når detta
franska inflytande sin höjdpunkt. De från
albigenserkrigens fasor flyende sångarna
uppsökte då massvis Italien. Under tiden
utbredde sig den sicilianska diktarskolan
till Toscana och Romagna, och den i
Bologna fångne Enzio blev ett verksamt
medel till dess spridning. Där uppväxte
en rad författare: Fabruzzo, Paolo da
Castella, Raniero de’Samartani och
Sem-prebene. Samtliga dessa diktare följde
den sicilianska skolans stelnade manér.
Vid överflyttningen började likväl nya
toner komma fram i dikten. Bland
övergångsdiktarna stod Guittone de Viva
främst. Han skrev i stället för
kärleksdikter moraliska och teologiska
avhandlingar på vers. Han efterföljdes av
Rustico di Filippo och Chiaro Davanzati,
vilka fördömde den jordiska kärlekssången
och på skolastiskt vis prisade den
gudomliga kärleken. På kejsar Fredrik II:s
önskan hade den aristoteliska filosofien
i Averroës’ utläggning blivit ett av
huvudämnena i Bologna. Flera av den
sicilianska skolans skalder hava studerat där.
Med rötter i den diktning, som bäst
representeras av Davanzati, och med de
filosofiska, juridiska och grammatiska
studierna i Bologna som bakgrund skjuter
den nya skolan upp. Dess förste
representant Guido Guinzelli prisar i sina
dikter kvinnan på samma överjordiska sätt
som Petrus de Dacia. Allt syndigt och
lågt är utplånat från hennes väsen, och
hon står som en budbärarinna mellan
himmel och jord. Det är en blandning av
kristligt svärmeri och filosofisk
spekulation, bakom vilken ligger samma fina och
lätta erotik, som vi möta i Petrus de
Dacias verk. Hos Dante, skolans
ypperste, finnes i hans tidigare diktning en
mängd likheter med den provensalska
diktningen, och han var även förtrogen
med den nordfranska litteraturen. Samma
tänkare som varit Petrus de Dacias
läromästare möta vi hos Dante: Bernhard
av Clairvaux, Hugo av S. Viktor samt
en del andra såsom Petrus Lombardus,
Bonaventura, Albertus Magnus,
Franciskus, Thomas av Aquino.
Om man efter denna skissering av
Petrus de Dacias och hans verks
förhållande till tidens litterära strömningar
och tankeliv ser tillbaka på den
kärlekshistoria, som där biktas och än en gång
läser igenom dessa brev med deras
famlande uttryck, gripes man av den rena
och jungfruliga kärlek, som talar ur dem.
Långt ur medeltidens natt, i vår litteratur
endast bruten av de ljusstrålar som
Västgötalagen och legenden om S. Sigfrid
bilda, höra vi plötsligt en personlig
stämma ljuda oss till mötes. Vi studsa
som inför det otroliga och lyssna mer
begärligt än annars. Stämman talar
försynt, halft vemodigt om en mans kärlek,
talar så som orden ännu i dag ljuda från
varje mans läppar, när de formas till
hans kärleks förtrogna. Längtans iver
och avskedens smärta, kärlekens tusen
små glädjeämnen i form av gåvor,
förtroenden och gemensamma intressen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
