Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Carl Ludvig Trägårdh. Av Ellen Vleugel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ellen Vleugel
tredubbelt påbrå från far, mormor och
mor. Som ung idkade fadern
akvarellmålning, och ett prov därpå finnes ännu
kvar inom släkten. Mormodern, enda
barnet till en handlande Gustaf
Spolan-der i Uleåborg, återgav i sina på siden
broderade landskap med silke, som hon
själv färgat, naturen med ett liv, en
fyllighet vitt skild från den bleka stelheten
hos liknande alster från denna tid. I
synnerhet fäster man sig vid de med
artistisk schwung i vattenfärg målade
himlarna. Dottern, Göthilda Littorin,
drev det än vidare, målade i olja efter
naturen och visade en icke föraktlig talang.
En godlynt och munter fyr var Carl
Ludvig under skoltiden, ofta såsom
omväxling i det obligatoriska plugget
gnidande en lustig bondlåt på sin fejla. När
tiden tillät det, ilade han dock allra helst
till målaren Lönblads ritskola. Här fick
han till sitt hjärtas förnöjelse teckna efter
klots, utföra själva gripen,
födelseprovins ;ns vapen, i kolteckning och till slut
i akvarell måla neapolitanska golfen
såsom julgåva åt morföräldrarna. Den
hederlige Lönblad var mångårig lärare i
ritning, både vid högre allmänna läroverket,
tekniska skolan och flickskolan i
Kristianstad. Han var en av forna tiders
yrkesmän med stark konstnärlig läggning, och
det säges att han gjort sig stora
förhoppningar om sin unge lärjunges
framtid på konstnärsbanan.
Härligast voro i alla fall sommarferierna
på Trädgårdsberg. Fadern hade här i
sin hembygd i nordöstra Skåne inköpt
en lantgård och låtit uppföra ett hus i
schweizerstil på en höjd invid
Oppmannasjön — denna sjö, lika bedårande i alla
dagrar, infattad som den är i den
nordskånska naturen med dess trolska
växling mellan idyll och romantik. Här var
det friluftsmålaren Trägårdh blev till. Han
gjorde sig förtrogen med naturen, men
inte enligt informatorns önskan såsom
zoolog eller botanist. Nej, hos honom
tog intuitionen ut sin rätt på lärdomens
bekostnad.
När faderns affärsställning sedan
genom borgensförbindelser blivit
undergrävd, tillråddes sonen att utbilda sig
till ritlärare för att ha någon ekonomisk
mark under fötterna. Men hur blid och
försynt ynglingen än var, svarade han
härpå ett tvärt nej. Konsten, konsten
var det enda möjliga för honom att ägna
sig åt. Tvenne år, 1881 —1883, var han
elev vid konstakademien i Stockholm.
Över Karlsruhe, varest han någon tid
vistades såsom lärjunge i därvarande
konstskolas djurmålningsklass, gick sedan
färden till München, där han åtnjöt en
tids undervisning av den framstående
målaren Joseph Wenglein. — En rik och
konstnärligt intresserad familj, Brautmann,
fattade här en varm sympati både för
den unge svensken och hans
konstnärsskap. Han erbjöds till och med att bli
fosterson i huset, dock endast på det
villkoret att han för ali framtid skulle
ägna sig åt den tyska skolan inom
måleriet. Men ehuru Trägårdh då hade
det mycket knappt, föll det honom inte
ett ögonblick in att så svika sig själv.
Den tyska konsten föreföll honom tung,
ofta formlös. Hågen drog honom, som
så många andra nordiska målare under
1880-talet, till Paris.
Hos mästare sådana som en Courbet,
en Bastien Lepage, men i synnerhet hos
Corot, fann han den ljusa, formsäkra
konst han sökte. Och »la belle France»
blev hädanefter den ömma men stränga
moder som drev hans eget
konstnärsskap till allt rikare utveckling.
I brev till en numera avliden, förut i
Helsingfors bosatt broder säger han själv:
»Frankrike är det enda land, där en
artist, som strävar högt uppåt, kan finna
sin riktiga verkningskrets, om det också
sker med svett och möda.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
