Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Österling
en omvälvning på idéernas område oftast
kräver betydligt längre tid för att alis bli
märkbar. Att det främst var nittiotalets
omdaning av vår lyriks form och språk som
de unga poeterna sökte föra vidare, är därför
ingenting att förvåna sig över.
Utom detta är det ytterligare två ting
man inte får tappa ur sikte, om man inte
vill bli orättvis mot debutsamlingarnas
Österling och hans skaldebröder. Dels voro de
oerhört unga, yngre än snart sagt några
andra svenska debutanter både förr och
senare; detta förklarar deras relativa
osjälvständighet, deras bristande känsla för
realiteter, deras nästan sakrala allvar och en
del andra halvt gymnasiala drag, som man
märker här och var. Dels måste nära nog
nödvändigt nittiotalsromantiken löpa linan
ut, dess exotism fram till den krystade
perversiteten i Lidmans Pasiphaë-dikter eller
förkonstlingen i Agrells poesier om
ädelstenar och andra dyrbara och sällsynta
materialier, och dess betonande av känslo- och
stämningsvärdena fram till den anemiskt
förfinade och utspekulerat subtila
stämningsanalysen i en del av t. ex. Siwertz’ och
Österlings tidiga diktning. Först efter detta
var tiden mogen för den nya lyriska
realism, som bröt igenom inte minst, i
Osterlings poesi under dess senare skeden.
Utrymmet tillåter inte mer än dessa
antydningar om de inhemska inflytelser, som
komma till synes i Österlings och hans
generations ungdomslyrik. Men även den
samtida utländska dikten har influerat på
atmosfären kring dem, och det starkare än
i fråga om de flesta svenska poeter; ty man
var inom estetiska kretsar, ej minst i Lund,
som ju alltid legat närmare »Europa» än
Uppsverige, tydligen mycket angelägen att
följa med vad som hände ute i världen —
också detta kanske en reaktion mot
nittiotalet med dess herrgårds- och
bonderomantik och dess framhävande av de nationella
värdena.
Den främmande lyriska skola, som
betytt mest för den unge Österling och hans
jämnåriga, är som sagt symbolismen.
Emellertid torde det i fråga om franska
författare snarast ha varit den egentliga
symbolismens föregångare som man var närmare
bekant med: Baudelaire, Verlaine och
Mallarmé. Bland de typiska symbolisterna kände
man antagligen till Henri de Régnier,
Maeterlinck, Rodenbach, Huysmans och, av de
yngre, Paul Fort. Däremot har knappast
Verhaerens förhärligande av det moderna
livet spelat någon större roll, lika litet som
Claudels och Francis Jammes’ katolicism.
Men på det hela taget stod nog vid
denna tid den tysk-österrikiska diktningen
i centrum för uppmärksamheten vida mer
än den franska. Rilke, Dehmel, Stefan
George och Hoffmansthal tyckas åtminstone
för lundensiska ögon ha förefallit som
storheter av allra första ordningen. Denna
inriktning på tysk kultur i den skånska
universitetsstaden berodde antagligen i rätt hög
grad på det inflytande, Bengt Lidforss’
fascinerande personlighet utövade långt utom
kretsen av hans lärjungar och medbotanister.
I hans dubbla egenskap av naturvetare och
socialist var det helt naturligt för honom
att förlägga den europeiska kulturens
centrum till Berlin och inte till Paris eller
London, och en del av de tyska diktarna,
Dehmel t. ex., hörde ju till hans
personliga bekanta och blevo därför kända i
lundensiska studentkretsar om inte annat så
genom anekdoter från »Schwarzen
Ferkel»-kotteriet.
I ett avseende skilde sig Österling —
vilken ju f. ö. inte var bosatt i Lund och
alltså inte så troget måste avspegla
därvarande åskådningar — avgjort från sina
jämnåriga: den engelska lyriken hade
tydligen redan mycket tidigt en varm
beundrare i honom. Emellertid intresserade han
sig jämförelsevis föga för de moderna
engelsmännen, utan huvudsakligen för storheterna
från 1800-talets början, Shelley, Keats och
Wordsworth — vid denna tid kanske allra
mest för Shelley, åtminstone att döma av
de så vitt jag kan se mycket tydliga spår,
som dennes lyriska stil avsatt i hans
tidigare diktning. Säkert var det’dock inte
Shelleys frihetstrots och politiska patos,
som ryckte den unge Österling med sig,
utan i stället hans skönhetsdyrkan, hans
på en gång böjliga och bländande form,
hans enastående känslighet för alla intryck
och hans högspänt romantiska
verklighetsuppfattning — allt drag som inte gå
alltför illa ihop med de symbolistiska idealen.
Naturligtvis tillkommo litterära impulser
också från annat håll, dansk diktning t. ex.
Men i stort sett gingo nog också dessa i
samma riktning som de ovan antydda —
mot en raffinerad, höglitterär, antirealistisk
1’art pour 1’art-konst, som främst strävade
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
