Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Minnen från samvaron med Gustaf Ageli i Paris och Cairo 1894—1895. Upptecknade av W. v. Hausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W. v. Ha iisen
Som sin adress anför han: Gustave Aguéli
(artiste-peintre) à Mazas, 4:me Section
N:o i o6 Paris.
Genast i början, 3 april 1894, begär
han en hebreisk bibel, hebreisk
grammatik och ordbok samt en jämförande
anatomi (»icke för konstnärer, ty sådana
anatomier äro odugliga»). Om Bibeln
skriver han: »Vad den är vacker denna
bibliska poesi. Den är på samma gång
teater, arkitektur, skulptur, målning,
musik. Alla konstarter äro förenade i den.
Översättningen ger endast benstommen,
men också den är redan ett ojämförligt
konstverk. Den är en hel värld denna
lilla bok, om man tar den för vad den
är. De äro beklagansvärda, alla de som
i den se blott historia, dogmer, systemer,
ockulta vetenskaper, allt möjligt utom
det väsentliga, kanske det enda sanna,
den stora estetiska suggestionen,
religionens ande.»
Och vidare i nästa brev: »Den
historiske Kristus intresserar mig föga. Det
är den evangeliske Kristus jag söker,
inkarnationen, antropomorfisationen
(förlåt det barbariska ordet) av bibelns ande,
av semiternas religiösa poesi. Om man
skulle bevisa för mig, att Kristus aldrig
har existerat historiskt, vad anginge det
mig, när jag har evangelierna, som äro
monument av en högre verklighet än
mannens liv.
Jag läser i evangelierna alla dagar och
alltid med ett stigande intresse. — —
När man målar, är man ju ofta tvungen
lämna bort något och att accentuera ett
annat, med ett ord, att denaturera för
att transfigurera.
Varför icke tillåta detsamma i det
skrivna ordets konst. Läs därför bibeln
så, som man betraktar bysantinsk konst,
eller medeltidens, eller Egyptens. När
man är blind för den stora estetiska
suggestionen, ser man i den endast
van-skapligheter. Om man i bibeln söker
endast historiska fakta o. dyl. och inte
den stora ande, som uppbär den, då ser
man endast meningslösa amsagor.»
I samma brev skriver han angående
sitt fängelseliv: »Beklaga mig inte. Jag
har haft det värre än här. Jag hade det
vida tråkigare i Sverige. Jag lider endast
av brist på luft, men alldeles inte av
isoleringen. Jag betraktar det som hänt
mig som en oundviklig olycka, en
sjukdom, som fult väder, hård vinter, något
i den stilen. Varför väsnas inför det
oundvikliga ödet?»
Ageli ber om att hans mor underrättas
om, att vänner ta sig an honom och
hans sak, att han icke är i fängelse för
något vanhedrande o. s. v. Men -—- säger
han — den som skriver skall inte ge
sin adress — — —. »Min far vore i
stånd att svara med otidigheter. Det har
han gjort till min professor. Han är
rasande på alla som intresserar sig för
mig.»
Bland böcker, som han äger och ber
mig bevara tills han blir fri, uppräknar
han: »De kinesiska böckerna, Hathayoga
på engelska, biblarna på orientaliska
språk och arbeten av författaren till
»Den sanna kristna religionen». De
kinesiska äro ytterst sällsynta och jag håller
styvt på dem. Man finner dem svårligen
t. o. m. i Kina. Det är en avhandling
om filosofi kallad De tre harmonierna
(himmeln, människan, jorden).» Vidare
omnämner han »Doctrine sur 1’Écriture
sainte» och en bok om ockultism av
Papus.
Bland den massa språk Ageli
studerade intog redan tidigt det arabiska första
rummet i hans hjärta. Jag finner i ett
brev följande om det: »Jag har en livlig
sympati för detta språk. Orden äro små
poem så till morfologi som målning;
satskonstruktionen är en monumental konst.
Detta folk har inte behövt annan konst.
Det har sitt språk. Du skall se, att när
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
