Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ellen Key. Några inflytelser på hennes person och verk. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gztrli Linder
II.
När Ellen Key var tjugufem år föll i
hennes hand en »uppenbarelsebok», om
vars författare hon intet visste. Hon läste
den och läste den om igen, och så uttryckte
hon sin hänförda tacksamhet i en
anmälan i Nya Dagligt Allehanda. Boken var
»Protestantismens Mariakult» av signaturen
Robinson, författaren och litteraturkritikern,
löjtnanten och lantjunkaren Urban von
Feilitzen. I denna bok fann Ellen Key en konkret,
kongenial framställning av de tankar som
hon då redan bar i sitt huvud och i sitt
hjärta, och som sedermera med ideliga
variationer återkomma som tema i hennes
författarskap. I ovannämnda anmälan finnes
också in nuce hela hennes åsiktskomplex om
»den historiska människan som är man och
kvinna». Som det för tiden mest behövliga
draget i Robinsons författarskap framhåller
Ellen Key i sin anmälan, att han ger
människonaturen dess rätt och varken
insveper den i kvalmiga rökoffer eller neddrager
den i förtappeisens liklukt.
»Den ädelmodiga, djupt tänkta och
artistiskt utförda anmälan» utlöser hos
Robinson djup beundran och rörande
tacksamhet.
Vore det möjligt, säger han, att en enda gång
ha uttryckt sig så lugnt och så klart och väl, så
skulle jag misstänka mig för att ha skrivit anmälan
själv, så alldeles uttömmande förstår den bokens
tankegång . . . Känner Fröken Dickens’ Micawber
och hans förklaringar för var gång han blivit utlöst
från gäldstugan eller annars ’någonting låtit höra
av sig’, om hur han ’åter med förnöjelse kan se
sin medmänniska i ansiktet och ge den en puff’ ?
DR har Fröken en livlig bild av mitt intryck vid
genomläsandet av de dyrbara spalterna i Nya
Dagligt Allehanda för den 26 juni.
Personligen lärde Ellen Key och
Robinson känna varandra ett år senare, 1876.
Han var då 42 år och bosatt på
egendomen Lövingsborg i Östergötland, där han
och hans maka, den musikaliskt
utomordentligt begåvade Sophie Lindblad, A. F.
Lindblads dotter, rett sig ett hem, som med
sin förfinade bildning och utsökta
gästfrihet blev av stor betydelse för dåtidens
snillen och talanger inom musik och
litteratur.
Genom den personliga bekantskapen
inleddes för Ellen Key och Robinson ett
tankebyte, för vilket de ägde en mängd
gemensamma förutsättningar och som skulle
komma att verka i hög grad ömsesidigt
befruktande. Båda voro de ättlingar av den
gamla svenska herrgårdskulturen, med
gemensamhet i minnen och vanor, i jord- och
naturkärlek, samt på fäderne och möderne
härstammande från flere av dess mest bildade
och bemärkta släkter. Båda drevos av en
brinnande lust till vetande och ägde en
till och med för deras tid ovanligt
omfattande beläsenhet. Båda dyrkade alla
tiders stora andar inom religion, filosofi,
sociologi, konst och skönlitteratur; de reste
altaren åt samma gudar, och när de ej
längre ansågo sig kunna för än den ene
än den andre hålla offerelden brinnande,
så förnekade de dem dock ej, vräkte icke
ned dem eller störtade dem i flammorna,
utan ställde dem blott, tacksamt och
vördsamt, åt sidan. Båda hade också stått
utanför gängse skolutbildning (Robinson
kände sig dock ej så glatt övertygad soin
Ellen Key om att detta betydde endast
undsluppna fasor; isynnerhet ansåg han det
som en brist att han ej fått göra
universitetsstudier, och särskilt för en sådan polyhistor
som han måste autodidaktens väg ofta varit
svårframkomlig).
De hade vidare tagit på blodigt allvar
de kriser de genomgått, framför allt den
som ledde till frigörelse från den kristna
kyrkans dogmtro. Med många av sin tids
andliga stormän — Viktor Rydberg, Ibsen,
Björnson m. fl. — stodo de i personlig
kontakt, liksom med »det unga Sveriges»
främsta författare, vars mest framstående
och redbare kritiker Robinson blev. Båda
voro redan vid början av deras bekantskap
ingående Goethekännare. Det är härvid att
observera, att det är Robinson som mot
Ellen Key uppträder som Goethes apologet,
sedan Ellen Key utsagt allt vad hon som
ung hyste av kritik mot Goethe; de
argument Robinson åberopar blevo sedermera
även Ellen Keys, då hon vid mognare år
ägnade sig åt Goethestudium. Båda dyrkade
Almqvist. Slutligen kan som gemensam
erfarenhet för Robinson och Ellen Key
nämnas, att de mer hänsynslöst än någon
annan utsattes för C. D. af Wirséns perfida,
illvilliga och maktlystna kritik — en kritik
med så många grumliga tillflöden, att man
nu måste fråga sig: hur var det möjligt?
Ellen Key var den starkare, och hon reste sig,
men lång och svår blev för henne vägen
åter till livsmod, arbetslust och människo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
