Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - George Bernard Shaw. Av Ida B. Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ge or ge Bernard Shaw
berövar föräldraparet alla andliga
resurser att värdigt ta emot schocken. Gamle
Mr. Gilbert rasar: »Where is the Police?
Where’s the Government? Where’s the
Church? Where’s respectability and right
reason?» etc. etc. Och Mrs. Gilbert, mera
konkret lagd: »Bobby must have looked
funny in your hat. Why did you change
hats with him?» Dora: »I don’t know.
One does, you know.» Mrs. G.: »I never
did. The things people do! I can’t
understand them.»
Och så här faller domen ur Mrs. Knox’
mun: »With ali our respectability and
piety we have no real religion and no
way of telling right from wrong. We
have nothing but our habits and when
they are upset, where are we?»
För Shaw är skolan en ännu värre
samhällslögn än de andra. I företalet
till »Misalliance» har han nedskrivit ett
anatema över sin ungdoms skolväsen,
och invektiver hagla: fängelse,
fångvaktare, barnplågare. Men han medger att
de arma lärarna äro lika mycket
plågade som deras offer. Han är tacksam
att han slapp internatskolans
mångsidigare tortyr. Hans skolundervisning var
väl slentrianmässig, som andras. Den
hade i alla fall en fördel —■ den var
inte strängare än att Shaw kunde slinka
igenom med minsta möjliga packning
av kunskaper. Han satt alltid lågt i
klassen och hade ingen ambition att
lära varken katekesen eller klassisk
grammatik. Han intresserade sig för helt
andra ting, och det som intresserade
honom tog han emot med sitt
temperaments häftighet och ihärdighet. Han
älskade bildande konst och besökte
konstsamlingarna i Dublin. I Irlands
»National Gallery» lärde han känna de
stora mästarna och köpte Vasaris verk
för sparpengar. I senare år blev han
konstkritiker och en impressionismens
vapendragare i England.
Men ännu mer betydde musiken för
honom. Den låg honom i blodet. Hans
mor var musikalisk: hon var sångerska
och fick göra bruk av sin talang genom
att ge sångundervisning, leda en
sångkör själv, sjunga operaroller i Dublin
för att hålla familjens ekonomi uppe.
Lucinda Elisabeth Gurly var hennes
flicknamn. Hon var en fint bildad kvinna,
hade sin musikbegåvning, sin energi och
sitt oförvillade omdöme till stöd for ett
hem som höll på att falla sönder. När
man ser hennes porträtt med den öppna,
fasta blicken och det lite överlägset
humoristiska leendet, förstår man att
sonen i mycket brås på henne.
Sång och musik förekom ständigt i
hemmet. Unge George gick omkring
visslande eller gnolande operamelodier
på en självlärd italienska. Han fick en
verkligt musikalisk bildning, kände
verken och litteraturen om deras mästare.
Han lärde sig till och med spela piano
och blev under sina första år i London
ackompanjatör. Shaws mor var en modern
kvinnotyp — praktisk och beslutsam,
och när det visade sig nödvändigt att
finna en utväg ur ekonomiska
svårigheter, tog hon det riktiga steget och
flyttade till London, där hon hade en
lång och lycklig karriär som
sånglärarinna. G. B. Shaw pinades några år på
en kontorsplats i Dublin. Men London
drog honom. Han hade flera års trista
erfarenheter att göra som okänd
»litteratör». Hans mor kunde ge honom
ytterst liten pekuniär hjälp, artiklarna
kommo tillbaka från tidningarna, och
hans romaner kostade honom mycket i
returporton. Fracken blev grönaktig,
ärmarna måste klippas med sax, och
cylinderhatten blev bucklig. Men Shaw skrev
och skrev och förbättrade alltmera sin stil.
Han väntade intet under. Han fick ingen
plötslig succés. Han kände aldrig viljan
och modet svika, men väntetiden var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
