Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
Ariadne skrevs ursprungligen av Strauss
och hans ordinarie pjäsförfattare, skalden
Hugo von Hofmannsthal, som
avslutnings-divertissemang till Reinhardts berömda
scenbearbetning av Borgaren-adelsman, men
befanns för tung och obehändig för detta
syfte och omarbetades sedermera till
självständig opera. Som sådan tillhör verket
numera de flesta tyska operors stående
repertoar. För att ge ett slags motivering
till det hela tillkomponerades i stället för
den bortfallna pjäsen en inledningsakt, och
denna halvt improviserade introduktion är
enligt min mening det bästa i hela operan.
Den skildrar förberedelserna till en privat
operaföreställning i en rik grandseigneurs
palats. Librettisten har på ett roligt och
livfullt sätt varierat det gamla temat teater
på teatern. Författaren, kompositören,
hjältetenoren, balettdivan, scenarbetarna och hela
den pittoreska skara som lever och har
sin näring i kulissernas skenvärld passera
revy för våra ögon. Richard Strauss har
här i den övervägande recitativiskt
behandlade dialogen lyckats träffa den rätta
komeditonen. Särskilt’ fäster man sig vid
den rousseauanskt svärmiske unge
kompositörens gestalt, åt vilken Strauss lånat
tonfall av en värme och en innerlighet
som hos honom sannerligen icke äro
vanliga. Partiet fick för övrigt en utmärkt
tolk i fru Karin Alfheim-Rydqvist, som
här dramatiskt nådde ett stycke utöver vad
vi förut sett av henne.
Själva pjäsen i pjäsen, den mytologiska
operan Ariadne, intresserade oss numera
mindre än den kanske skulle gjort för
något tiotal år sedan, då stycket först
framfördes i Tyskland. Den är det rena
artisteriet och ingentingan nat. För att
ytterligare markera hur litet seriöst denna
»operaseria» är tagen, är den dubblerad
med en liten commedia dell’arte-intrig,
som framföres parallellt med
huvudhandlingen.
I och för sig kunde ju uppslaget nog
vara både roligt och givande. Men
kompositören tar alldeles för tungt och tyskt
på det, dränker oss i en rusig
tonsalighet som till slut blir kväljande. Barocken
är på modet för närvarande i Tyskland,
som i dess Uberschwängligkeit vill känna
igen något av sin egen anda. Det är en
tendens inom konstforskningen som inom
litteraturhistorien att utplåna gränserna
mellan 1600-talets tyska italianism och den
äkta germanska romantiken. Ariadne på
Naxos anteciperar på sitt sätt denna efter
kriget uppkomna historiska nationalism,
som inom Tysklands gränser vill erövra
Italien åter.
Inte heller kontrasten mellan
huvudpersonernas sirapsmättade, trånsjuka
belcanto-fraser och den burleska bihandlingens små
intermezzon blir till vad den borde varit.
I dessa episoder laborerar kompositören med
tematiska uppslag av ett ofta ganska banalt
1700-talssnitt, men lyckas bända sönder
dem och tänja ut dem med en modärn
Wagnerkromatik som alldeles strider mot
deras eget enkla och flärdfria väsen.
Möjligen bidrog till detta intryck den i sig
själv litet tunga och lidelsemättade stämma
varmed Greta Söderman, för övrigt med
utsökt konst, föredrog Zerbinettas parti. De
vidriga tonträffningssvårigheterna hindrade
också hennes uppvaktande kavaljerer att
slå sig lösa i sitt spel så som de
rätteligen bort. Som Ariadne briljerade fru Althén
med sina vackra höjdtoner, och Einar
Bey-ron absolverade förtjänstfullt Bacchus’ roll.
Bacchus är oss sedan gammalt kär här i
Norden, kanske alltför kär. Jag måste säga
att jag föredrar Bellmansdikternas vingud,
hur plump han än är, framför den
knod-däna pigtjusare Hofmannsthal-Strauss
förvandlat honom till.
Att orkestern och ensemblerna rent
kompositionstekniskt sett äro behandlade
med mästerskap och erbjuda kännaren
mycket av intresse behöver ej sägas. Den
i detta verk till en kammarorkesters
omfattning reducerade orkesterbesättningen
tjusar ofta genom sin rent stoffliga verkan,
även där det andliga innehållet lyser med
sin frånvaro.
Efter Ariadne följde som nästa nyhet
Humperdincks sagoopera Kungabarnen, som
dock försvann från repertoaren ännu
hastigare än sin föregångare. Kungabarnen är
emellertid ett verk av en kunnig och
förfinad musiker, men lever på en romantisk
efterklang som har föga att säga oss just
nu. Därtill kommer att libretton, som i
Hans och Greta varit den väsentliga
betingelsen för framgången, här är olidligt
sentimental och tillgjord. Tenorpartiet sjöngs
även denna gång av Einar Beyron, och i
den kvinnliga huvudrollen vann Helga
Görlin en ny seger till sin nyss vunna.
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
