Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Walther Rathenau och Sverige. En studie av Klaus Albrecht. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klatts Albrecht
andens mekanik».1 Det låter som om man
komme in i en kasern, där anden fick stram
exercis och prydligt tillrättalagd sändes ut
för att existera vidare.
»Von kommenden Dingen» — det lät
för en tid, som sörjde sig förvirrad över
kriget och innerligt längtade efter profeter
och ledband, helt annorlunda och mera
förståeligt, och man kunde lätt föreställa
sig att en industrimagnat skulle slå sig på
skriftställeri just över ett sådant ämne.
Därför gjorde man beslutsamt denna
projektion av »huvudverket» till — huvudverk.
Härunder blev det väsentliga arbetet
förgätet och har så förblivit till den dag i dag är.
Också i Sverige gjorde man detsamma,
även här tog man »biprodukten» för att
vara huvudarbetet. Och dock låg saken där
annorlunda. I Tyskland förstod man med
kommande ting framför allt kommande tyska
ting. I Sverige ledde, liksom för alla små
nationer, de kommande tingen alla ut över
de egna gränserna. Och detta gjorde de
under kriget starkare än någonsin, ty då de
stora syskonländerna kastade sig in i
krigets blodiga förnedring, åtogo sig de mindre
folken skyldigheten att icke låta det stora
och enkla faktum förgätas, som de
krigförande med ett slag glömt bort 1914, det
faktum att det över alla nationer och riken
finnes ett själens välde, för vilket alla
människor äro ansvariga, och att alla
kommande ting på den ena eller andra vägen sluta
där. Denna inställning avspeglar sig helt
och hållet i Rathenaus skrifter, och därför
borde det vara förhållandevis lätt för
svenskarna att upptaga dem i sin tankekrets.
Om allt detta visste Rathenau intet. Det
skulle till en början knappast ha
intresserat honom, ty: »För vad skall jag ännu
hysa intresse? Allt är dock skugga och dröm».
Ja, skugglikt och som en ond dröm
upprullade sig inför hans ögon hans folks
dödsdans, hans folk, »som icke känner sin
ansvarighet och dock skall få bära ansvaret»,
som han skrev redan i november 1914.
Då började Sverige själv reglera sitt
förhållande till Rathenau. I stigande mängd
nådde honom nu budskap om sympati och
förstående. Särskilt ungdomen önskade träda
i förbindelse med honom. Studenterna i
1 Först i de samlade skrifterna företog han en
liten ändring. Där heter verket: »Zur Mechanik des
Geistes oder vom Reich der Seele». Då kom redan
en hel del däri för sent.
Uppsala, Stockholm och Lund inbjödo
honom att tala till dem. Han avböjde
hövligt och obevekligt, »ty frivilligt och
ofrivilligt arbete håller mig här så fast att
alla egna önskningar måste träda i
bakgrunden». Men han bad att få meddela
den studerande ungdomen »att jag håller
det för en stor lycka att i min begynnande
ålderdom bevara känning med ungdomen
i det land, som med sin konst och sin
politiska mognad rör sig i främsta ledet av
den germanska folkstammen».
Långsamt börja också de personliga
förbindelserna med Sverige att fördjupas. Då
jag under vintern 1917—18 talade med
honom härom, gällde hans första fråga
Sveriges andliga ståndpunkt. »Jag är djupt
rörd», sade han, »ty jag börjar märka, att
det där i landet finns människor som känna
sig ansvariga för Europa, som lida och känna
med oss det vi själva icke lida och känna,
så länge vi befinna oss i krig.»
Två grupper bildade sig i Sverige, vilka
båda bejakade hans ideer, men eljest voro
helt olika. Den ena gruppen — vars mest
framträdande representant var målaren och
skriftställaren Ernst Norlind -— var »de
goda, finkänsliga människorna, fulla av
insikt och längtan, humanitet och deltagande,
men i alla fall litet hysteriska och passiva».
Den andra gruppen fylkade sig kring doktor
Poul Bjerre, läkaren och tänkaren. Den var
mera stormande och starkare i färgen men
mindre trofast, beredd till avfall, skeptisk
och misstrogen. Rathenau gladde sig åt
båda och begagnade båda i början som
bärare och spridare av sina ideer ut över de
tyska gränserna, till dess den alltjämt starkare
samlingen kring honom och den ständigt
växande kampen mot honom och hans ideer
lärde honom att se djupare.
2.
Det missförstånd, vilket Rathenaus verk
från början rönte i Tyskland, fick alltmera
vittgående följder. Alltjämt baserade sig
kampen på »projektionerna» av hans
huvudverk, alltjämt var detta självt nästan
bortglömt. Men missförståndet blev allt grövre
ju mera det växte. Lät han — såsom det
för honom föll av sig själv — sina
»projektioner» börja eller sluta i själens rike,
så kallades det »sanningstomt predikande»
och »prat» av en klok geschäftsmakare.
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
