Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det nya århundradets sånggudinna». Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Ve tier lund
sar och prinsessor i svanehamn, och lander
och hav utbreda sig djupt under dem som
ett trolskt panorama, frammanade av en
fågelperspektivets poetiske mästare. Men till
ali denna uppräknade sagoaktiga
flygromantik kommer nu 1853 framtidens och
verklighetens sagofartyg, luftskeppet.
Åtta år senare nedskrev Andersen
fantasileken »Det nya århundradets sånggudinna»,
som jag utgick ifrån härovan och där
skalden direkt antyder sitt framtidsprogram för
poesien. Ännu några år, han besöker
världsutställningen i Paris 1867, där nutidens
materiella och maskinella utveckling möter
honom i samlad trupp, imponerar och
överväldigar — och han diktar Dryaden.
V.
För någon tid sedan innehöll Ord och Bild
en raskt och roligt skriven uppsats av Ludvig
Nordström, kallad »Den moderna
litteraturens innehållsproblem». Också där betonades
den nutida tekniska kulturens allt större
betydelse för — jag höll på att skriva
vitterheten men vet inte, om detta humanistiska
ord passar för den litteratur Nordström
tänker sig. Ja, teknikens betydelse skulle bli
så stor, att den totalt omdanade diktens
väsende .... Världen liknar alltmera en enda
kosmopolitisk storstad av maskinell typ, den
där overskrede nationalitetsgränserna och
där de folkliga olikheterna försvunne inför
den framväxande typen. Litteraturen skulle
bli denna världsstads spegel, ett objektivt
och vetenskapligt skildringssätt av dess nya
livsformer utan den gamla — här törs jag
säga vitterhetens känslo- och
fantasibetoning .... Ludvig Nordström tror verkligen
på allvar, att människorna en gång sluta
upp med att dikta ut ur sin känsla och
fantasi. Ett infall kanske originellt, men
uppriktigt sagt litet tråkigt. Dess bättre är
det totalt opsykologiskt; i ett än så
»maskinellt» tidevarv bli människorna aldrig själva
maskiner av järn, stål och intellekt, och i
alla tider kommer sången att bryta ur
hjärtana lika nödvändigt som blomstren ur
vårmyllan. Men därmed nekas ej, att en
utveckling åt det håll Nordström antyder är
tänkbar vid sidan av poesiens eviga
subjektivism. Det moderna internationella
världssamhället kunde överallt komma att påverka
livsskildringen, »romanen», och på ett långt
• mer ingående sätt än gamle H. C. Andersen
menade. Någon social syn på litteraturens
ombildning hade han ju icke, för honom
skulle vetenskapens poesi upplyfta vårt hjärta
i tacksam undran över tillvarons storhet och
människoandens härlighet.
Nordström framställde även en motsats
mellan landsbygd och storstad: den gamla
rent mänskliga dikten vore framsprungen ur
landsbygdens uråldriga och jämförelsevis
stabila förhållanden, den nya totalistiska ur
det maskinella Kosmopolis,
världsstadssamhället, som alltmer skall behärska jorden.
Saken lär ha blivit tydligare efter
världskriget — världskriget användes till så
mycket! —; förut stod staden för idylliska
naturmänniskor och humanister som en
»visserligen hotfull men alltjämt avlägsen kontur
i horisonten.»
Här är ej meningen att diskutera detta.
Men motsatsen mellan drömmande landsbygd
och världsstad, maskinkultur, modern hets
fattades fullt medvetet redan i det
ander-senska »eventyr» jag senast nämnde:
Dryaden. Fattades utan sentimentalitet, snarast
som en av skaldens lovsånger till den nya
tiden men i alla fall med något av samma
ömma medkänsla för trädgenians elegiska
öde som skalden i en annan saga visar för
den lilla sjöjungfruns.
Det är historien om kastanjeträdets dryad,
som ute i sin landsbygd skulle ha kunnat
leva ett vanligt långt fridsamt växtliv men
av hela sin oskyldiga själ längtar in till
Paris. Hon har hört talas om »världsundret»
därinne (utställningen 1867), och i himlens
seglande skyar tycker hon att hon ser allt
som i en bilderbok. Hon längtar ditin som
den lilla sjöjungfrun längtade upp i ljuset,
till jorden och kärleken, längtar dit, ehuru
det antydes, att det kan bli hennes öde. Högst
själfullt och älskvärt målas denna romantiska
längtan. Och se! Undret inträffar, dryaden
får komma till Paris. Skälvande av
lycksalig förväntan föres hon dit, där »nutidens
Aladdinsslott», industriens och konstens,
uppförts av »mäster Blodlös och hans gesäller»
och där på Marsfältet ali världens
konstfärdighet presenteras som på ett julbord.
Andersen får fram brokigheten, vimlet,
massverkan, allt det »moderna» i summarisk och
bevingad skildring, utan de senare
realisternas avvägda detaljkonst sida upp och sida
ner.
Men även i Paris är dryaden bunden vid
sitt träd. Hon längtar att befrias därifrån,
att lyftas och fara fritt omkring, att få
694
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
