Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om gamla soldatvisor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
skulle rent av kunna tala om historisk
acces-soar och romantisk kolorit. Ty ’bacon fat’
illustrerar uppenbarligen medeltidens och
speciellt soldatyrkets praktiska materialism,
särskilt materialismen i den form som ter sig
mest fascinerande och bisarr för en
vegetariansk författare; ’old saint’ pekar på
helgon-dyrkan och på de lugna katolska
himmelssfärer som välvde sig över alla tidsskedets
jordiska besvärligheter; och ’pull his tail’ måste
syfta på den halte djävulen, den folkliga
rolighetsministern i de senmedeltida
mysteriespelen. Vi erhålla sålunda ur dessa till synes
abstrakta rader ett gott urval medeltida
kulturglimtar, delvis av specifik
fjortonhundratals-karaktär — för att ovanpå alltsammans
slutligen, med refrängens Mary Ann, svinga oss
upp till en mera tidlös rymd i sällskap med det
element som Goethe en gång för alla kallat
evigt.
Proviant, öl och flickor kunna utan tvivel
anses som de stående ämnena i soldaters lyrik,
och någon vidare upphöjd ton kan däri inte
förväntas; såtillvida finns ingenting att
anmärka på Bernard Shaws stiliserade försök.
Men det är ändå inte sagt att de visor, som
hundraårskrigets soldater i verkligheten
sjöngo, uteslutande gingo i den stilen, och
kanske är Dunois fullt i sin rätt, när han
anser den engelske bågskyttens strof vara
hopkommen av en slusk till trubadur. Dunois
själv var van att höra bättre saker från sina
led.
Or prions Dieu pour le bon capitaine,
sage et prudent, Monseigneur de Dunois!
sjöngo soldaterna som följde denne Jeanne
d’Arcs berömde vapenbroder, fullkomnaren av
hennes verk, — rader citerade av
fjorton-hundratalskännaren Pierre Champion i hans
biografi över Charles d’Orléans, poeten av
blodet, legitim halvbroder till Dunois, vilken
sistnämnde i historien ofta benämnes
Bastarden av Orleans. Detta förefaller ha varit en
bra visa, och det är synd att Champion är så
snål vid citatet; i handlingarna rörande
revisionen av processen mot Jeanne d’Arc Iår
enligt en not av honom mera finnas bevarat av
denna sång till den berömde Bastardens lov,
vilken borde kunna utgöra ett bevis på att
enkla soldater, även under ett så högst
förvildat århundrade som det femtonde, i
gynnsamma fall kunde i någon mån höja sig till
ideella känslor. Ännu bättre skulle säkerligen
detta komma till synes därest man kunde leta
fram någon visa sjungen av Jeanne d’Arcs
eget folk; det vore egendomligt om inte
någon sådan skulle finnas upptecknad
någonstans bland gammalt bortglömt bråte.
Under renässansen, när världen skimrade
i rött i festlig berusning och alla människor
voro brinnande i anden, slogs man mycket och
gjorde mycket vers och man tycks ha sjungit
åtskilligt under den tidens krig. En dåförtiden
ryktbar härförare har drabbats av en
egenartad odödlighet tack vare ett soldatrim som
gjorts till hans ära, — en odödlighet av en
art som varken han eller hans soldater skulle
ansett önskvärd; det är Monsieur de la Palice.
Någon gång på våren år 1525 diktade franska
soldater, stadda på reträtt ur Lombardiet, en
enkel melankolisk strof på fyra rader, vari
de så gott sig göra lät uttryckte sin sorg över
sin fältherre, som stupat i det olyckliga slaget
vid Pavia:
Monsieur de la Palice est mort,
Mort devant Pavie.
Un quart d’heure avant sa mort
Il était encore en vie.
Föremålet för denna elegi, Jacques de
Cha-bannes, seigneur de la Palice, var en tapper
och ridderlig herre, som ärorikt deltagit i alla
de italienska krigen alltsedan Ludvig XII: s
kampanjer; han hade varit med om att vinna
åtskilliga segrar och ägde ett namn
jämförligt med Bayards. Men tack vare detta
ödesdigert formulerade soldatrim blev han så
småningom i det allmänna medvetandet en figur
av helt annat slag. Strofen råkade bevaras
och kom med tiden att uppmärksammas av
en poet vid namn Bernard de la Monnoye,
som hänfördes av dess enfald. Denne diktade
då en visa om le fameux La Pulice, däri han
helt och hållet bortsåg från den historiska
gestaltens drag och endast fasthöll vid idén om
La Palice såsom en herre den där var i livet
en kvart innan han dog. En liknande befängd
antiklimax fick bli poängen i varje tillagd
strof; och sedan La Monnoye gjort vad han
kunde, diktade andra förmågor vidare på
visan, som efterhand svällde ut till ett sjuttiotal
strofer. Idén drog slutligen ut över
Frankrikes gränser; i England upptogs den av Oliver
Goldsmith, som lät den olycklige La Palice
byta kön och bli Madam Blaize; varpå det
hela till sist i Kellgrens hand. kulminerade i
visan om Salig Dumbom. En sorglig
metamorfos, måste man säga, och ett bittert öde
för den ridderlige fältherren: att för ett naivt
soldatrims skull, gjort till hans ära, genera-
756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
