Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Strindbergs egen teater. Av Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindbergs egen teater
Berta—Fanny Falkner, Laura—Karin Alexandersson, Amman—Anna Flygare, Kaptenen—August Falck, Pastorn—Nils
Johannisson, Doktorn—Anton de Verdier.
Fadren. Akt J, seen 8.
överflödig. Artisterna sökte sig fram på
repetitionerna, jämkade under direktörens
inseende på varandras spel och kommo
utan min hjälp till goda resultat med
Fadren och Svanevit.»
Sedermera bevistade Strindberg såsom
före regissörskapet endast
generalrepetitionerna, oftast ensam, ibland fingo de lediga
artisterna tillåtelse att ta plats på de
översta bänkarna. Och det var för
skådespelarna underligt skrämmande och högtidligt
att på det sättet spela för honom ensam, ge
honom hans egna ord tillbaka; det vita
huvudet, som lyste emot dem ur salongens
dunkel, utövade emellanåt en hypnos
alltför stark att icke bryta självsuggestionen.
Strindberg avbröt aldrig
generalrepetitionen. Ofta var han försvunnen innan de
spelande hunnit ut från scenen. Ibland
yttrade han några generella ord till
uppmuntran och tack, då han gick igenom
foyén, där artisterna voro samlade.
Vände han sig till någon enskild, var det
vanligen för att säga: »Ändra ingenting!»
Och man märkte, att han med synnerlig
lättnad undandrog sig de många blickarna
och försvann.
I motsats till vad både då och senare
framkommit i tryck, kunde Strindberg
alltså icke utöva något väsentligt
inflytande på framförandet av sina pjäser. Han
har själv t. o. m. någon gång beklagat sig
över att de instruktioner, han gav, icke
alltid följdes. Det är bara ett ytterligare
belägg på, huru pass främmande han stod
för regiarbetet, om han trodde, att
ungdomar låta sig instrueras så litet
handgripligt som genom små biljetter.
Så påtalade man under de första åren
ofta det dämpade framställningssättet,
monotonien, ibland kallande det stilisering;
man ansåg att styckena icke spelades utan
lästes och tillskrev detta Strindbergs
inflytande, förmodligen stödjande sig på
sådana uttalanden som det förut nämnda
om att följa texten. Visst skrev ju
Strindberg också i de små biljetterna råd som
dessa: »Grubbla icke över rollen, analy-
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
