Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Utvecklingen inom Finlands moderna svenska litteratur. Av Henning Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utvecklingen inom Finlands moderna svenska litteratzir
ka på axlarna åt alla stora frågor och
mycket tydligt hylla Hjalmar Söderberg såsom
sin närmaste litterära mästare.
Det kunde tänkas att dessa
dagdrivarno-veller endast utgjorde en tillfällig litterär
modeströmning utan kontakt med den
omgivande bistra verkligheten, och detta skulle
väl även bäst stämma överens med den
tolkning, som nyligen här i Sverige givits
orsakerna till Hjalmar Söderbergs obestridliga
inflytande. Det har ju sagts, att Söderberg
blev omtyckt för att det ingenting hände och
människorna ingenting upplevde under de år
då han lästes mest. Man skulle då få
förutsätta att dessa unga flanerande herrar i
Helsingfors lyckats blunda intensivt för alla
upprörande händelser i deras närmaste
omgivning och att de endast skött sina egna
sköna själar och intresserat sig för sina
privata små förlustelser.
Naturligtvis förhöll det sig inte på det
sättet. »Dagdrivarna» och deras kamrater
hade alla varit med, både i de stora
patriotiska demonstrationerna vid
förryskningspo-litikens inbrott och i allt det som senare
skett. De hade som skolpojkar och unga
studenter hjälpt till i propagandan för
värnpliktsstrejk, och de hade distribuerat den
hemliga tidningen »Fria Ord». De hade
deltagit i hemliga skjutövningar och ofta i
hemliga vapentransporter. De hade —• många
av dem — bombarderat kosackerna med
gatstenar under uppträdena i Helsingfors, de
hade upplevat den underliga, upphöjda
stämningen kring Eugen Schaumans dåd, de hade
sett de landsförvisades avfärd, de hade
åskådat ryskans framträngande i deras egna
skolor, den egna militärens upplösning, de
egna frimärkenas avskaffande. De hade mer
eller mindre tillfälligt haft någon kontakt
med ryska revolutionärer, de hade kanske
försökt sig på egen bombtillverkning,
kanske blivit invigda i planerna på något
politiskt attentat och fått sig en statistroll
tilldelad i den. Och slutligen hade de alla
varit med om den politiska storstrejken i
november 1905, de hade —- de som ännu gingo
i skolan — strejkat själva, tillhört den
första skyddskåren och med en vit näsduk om
armen, en revolver i fickan utfört allehanda
ovanliga uppdrag i det under en död, mörk
yta så häftigt jäsande samhället. Så hade de
gripits av den radikala yran, vilken slopade
fyraståndsrepresentationen och satte
enkam-mare och allmän rösträtt i stället. De sågo
med förståelse för den historiska nödvändig-
heten huru den svenska överklassens
politiska privilegier gingo ali världens väg och
en ny maktfördelning inträdde, där finskhet
och socialdemokrati härskade. Det var
nödvändigt för landets utveckling, för att öka
dess styrka i kampen mot det ryska
godtycket, sade de sig. Det hände t. ex. att två
ynglingar, den ene senare en av de få
betydande dagdrivarförfattarna och bärare av ett
adligt namn, den andre greve och
fideikom-missarie, vid ett folkmöte energiskt deltogo
i protesterna mot fyraståndslantdagen och
av fulla lungor på finska skreko: »Ned med
adeln!»
Någon brist på upplevelser låg icke till
grund för denna generations
Söderberg-be-undran. Den berodde snarare på ett övermått
av upplevelser. Det hade varit löjligt att efter
allt vad som hänt framträda med högstämd
patriotisk poesi. En sådan är väl naturlig
när striden för friheten mot förtrycket äger
kvar ett romantiskt skimmer, men ett dylikt
skimmer förekommer kanske blott när
kampen ännu är drömd, anad och efterlängtad
eller när den är spontan och plötslig som ett
häftigt oväder och lika hastigt överstånden.
Men när striden inte är frivillig, inte valts
i ett ögonblick av entusiasm, utan bara är
nödvärn, en påtvingad vardagsplikt, känns
den närmast tung och bitter, och för att den
skall uthärdas med någon optimism kräver
den annat än poetiskt patos, den kräver
kanske främst galghumor. När en lång, ofta till
synes utsiktslös strid sådan som Finlands
kamp mot förtrycket pågår, saknas helt
naturligt överblicken. Man ser skarpast
motståndarens överlägsna styrka och de egna
ansträngningarnas otillräcklighet, man ser de
egna bristerna, osäkerheten, oenigheten, de
enstaka fula förräderierna mot den
gemensamma saken, och det är en känsla man
upplever oftare och bittrare än någon annan:
känslan av besvikelse. Vill man med ett
enda ord ånge roten och upphovet till
»dag-drivarlitteraturen» är ordet utan tvivel:
besvikelse.
Ur denna känsla spirar de unga
författarnas litet naivt högtidliga ironi och
misantropi. Ur den växa även mera värdefulla,
ehuru kanske också de rätt negativa
egenskaper : klarsynthet, skepsis, illusionslöshet.
Det var en dylik syn på livet man beundrade
hos Hjalmar Söderberg, och det stämmer
fullkomligt överens med andan och
tidsläget när Ture Janson i sin förstlingsbok om
en av dess gestalter litet spetsigt säger:
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
