Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Utvecklingen inom Finlands moderna svenska litteratur. Av Henning Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
He ii n ing Sö de r hje Lm
kuriositetsintresse, men vilka åtminstone för
en läsare i Sverige äro ganska onjutbara.
En strävan att hålla sig till normalspråket
blir därför naturlig, och denna strävan
medför självfallet en språklig begränsning och
ett nödtvunget avstående från allsköns
språkliga överdåd. I detta ligger väl en
bidragande orsak till enkelheten, entonigheten,
konstlösheten.
Någon traditionell konstnärlig svensk
prosastil förekom icke i Finland vid tiderna
kring sekelskiftet. Man hade den
Runebergska enkelheten, man hade en vackert
avrundad akademisk prosa, men i skönlitteraturen
var stilen mest försummad. Tavaststj ernås
språk var ovårdat och slarvigt, hos en på
sin tid populär romanskribent som Jac.
Ahrenberg tycker man sig ha att göra med
en knagglig översättning och icke med
författarens modersmål. Mikael Lybeck
stretade och stred för sig själv med språk och
stil, och han skapade även en egen, knapp
och lakonisk, uttrycksfull prosa, men den är
knappast ägnad att bilda skola, därtill är
den alltför personlig.
När de författare, som framträdde
omkring år 1910, plötsligt skrevo en så säker
och självfallen svenska, berodde detta främst
på lärdomar från Sverige. Den nyare
novellistik, som där skildrade vardagsliv i lugna,
dämpade tonfall och som använde
vardagsspråket med konstnärlig träffsäkerhet, var
utmärkt ägnad som förebild för författarna
i Finland. I denna novellistik kände de igen
sitt eget normala språk, blott smidigare och
mera uttrycksfullt än man var van, och rent
stilistiskt stodo de sålunda under tydligt
inflytande av främst Hjalmar Söderberg och
sedan en hel rad andra. Sigfrid Siwertz och
Henning Berger komma kanske därvid
närmast i fråga.
Relativt oberoende av dessa
stilförbättringar framträdde samtidigt en strävan till
språkförbättringar. En ivrig kampanj
pågick för att utrensa provinsialismerna,
finlandismerna, och verkningarna av denna
ogräsplockning kunna tydligt spåras även i
skönlitteraturen. De direkta språkliga
orik-tigheterna och de provinsiella
otymplig-heterna försvinna mer och mer efter att dock
ha varit mycket allmänna. Det är slående
huru mycket finlandismer det ännu finnes
t. ex. i författaren Ture Jansons debutbok
av år 1911. Senare har Janson emellertid
utvecklat sig till högspråksentusiast i sådan
grad, att han t. o. m. låter gatpojkarna i Hel-
singfors tala stockholmsslang — ett för
deras faktiska, besynnerliga svensk-finska
blandspråk särdeles främmande idiom.
Kritiken, som med en viss undran såg så
många nya författare träda fram under
dessa år kring 1910, erkände strax deras
språk-ligt-stilistiska förtjänster, såg i dessa en
»tillämpning av resultat, som vunnits i
Sverige», men var för övrigt mycket måttlig
i sin förtjusning. Detta kunde vara
fullkomligt berättigat när det gällde många av
förstlingsböckernas litterära kvalitet, ty den var
oftast ganska medelmåttig. Men missnöjet
gällde även hela den anda, som rådde i
böckerna och som gav dem den gemensamma
beteckningen »dagdrivarlitteratur». Ett
avgörande drag hos alla dessa novellister
finner prof. Olaf Homén — den kritiker som
med det kanske största intresset följde den
ungdomliga litterära uppmarschen — däri,
att världen för dem »reducerats till
kotteriet, till den trånga kretsen av goda vänner,
som inte veta av något annat än gruppens
angelägenheter». Och dessa angelägenheter
äro, framhåller professor Homén vidare, »i
rätt stor utsträckning de tungt vägande
spörsmålen om senaste krogseancen och om
den nästa, om hur mycket punsch som den
gången tärdes, och om allt vad den ena sade
och den andra gjorde, om den enas
ekonomiska och den andras erotiska
transaktioner.»1
Detta låter ju inte mycket upplyftande,
och större delen av »dagdrivarlitteraturen»
kunde väl överlämnas åt glömskan, om den
inte vore ett rätt egendomligt tidsfenomen.
De unga författarna utgjorde ju ofärdsårens
första generation. De hade under sin
uppväxttid upplevat våldet och förtrycket, de
hade åskådat och även hunnit deltaga i
landets tunga strid för lag, rätt och frihet. De
hade såväl-i hem som skola bibragts en stark
tro på rättens slutliga seger över våldet,
huru hotfull den närmaste framtiden än
kunde se ut, de hade lärts att förtrösta på
livets ideella makter, som skulle vara starkare
än alla det råa godtyckets onda anslag. Rent
teoretiskt hade det kunnat antagas att i
denna generations mitt skulle framträda en
skara frihetsskalder, vilka med ljungande
förbittring angrepo tyrannerna,
brännmärkte våldet och sjöngo samman fosterlandet.
I stället såg man nu några ungdomliga
dagdrivare ingående skildra sitt dådlösa liv, ryc-
1 Olaf Homén: De nya författarna. Borgå 1915-
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
