Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Operabalett och folkdans. Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Operabaiett och f o i k dans
ning härom fordras först att man gör klart
för sig, vad en dylik »bonddans» eller
»folkdans» i verkligheten är och hur den
förhåller sig till »salongsdansen» eller
»högre-stånds-dansen».
Utan att här ingå på enskildheter, skall
blott konstateras, vad envar vid närmare
eftertanke torde kunna inse, nämligen att
en oavbruten växelverkan under långa
tider ägt rum mellan allmogens och de
högre klassernas dans. Ständigt hava
sällskapsdanser (liksom andra moder) i
tilllämplig grad upptagits av allmogen. Å
andra sidan hava de högre stånden gång
på gång friskat upp sin dans med
»bondska» inslag, vilka ofta icke varit annat än
äldre populariseringar av salongsdanser,
stundom åter urgamla, bortom ali
»ståndskultur» bevarade relikter. —
Så var det med de italienska, franska,
tyska och polska bonddanser, som under
renässansen upptogos av de vid sina
högtidliga, gotiskt stela ringdanser utledsna
europeiska hoven. En ny ström av
folklighet kom omkring 1700 från England
över till kontinenten med de s. k.
kontradanserna (country-dances), ursprungligen
danslekar med två- eller fyrsidig
uppställning och med dansrörelser som redan i
sina element återfinnas i medeltida bond-
danser såväl som i renässansens baletter.
Dessa 1700-talets mest omtyckta
sällskapsdanser tränga tidigt ut bland allmogen
t. o. m. i vårt avlägsna land. Linné
skildrar från sin Dalaresa en om icke två
kontradanser. Så länge och kraftigt ha
dessa danser sedan kvarlevat hos både
överklass och allmoge i vårt land, att t. ex.
fransäsen först på allra senaste tiden gått
ur bruk i salongerna och att åtskilliga
kadriljer och anglaiser varit fullt brukliga
hos allmogen ännu på slutet av 1800-talet.
»Blott barbari’t var en gång
fosterländskt» är den polemiskt betonade men
icke desto mindre i någon mån riktiga
slutsats, till vilken ali kulturhistorisk och
etnografisk forskning leder. Varje
kulturföreteelse har på sitt anträd utländska
vapensköldar, och ju äldre det är, dess
vidsträcktare sträcker sig dess grenverk och
ju dunklare är det djup, där dess yttersta
rötter växa. En annan sak är, att varje
kulturföreteelse också antager en viss
prägel allt efter det folks egenart, som
tillägnat sig densamma, så att icke blott
»barbariet», d. v. s. den primära
urformen, utan även dess motsats, den sista
och yttersta utvecklingsformen, ofta bär
nationell prägel.
Folkdanser äro, oavsett sin itpprin-
69
»Skrälåten», dansad av Philochoros 1899.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
