Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
T omette—Signe Kolthoff, Argan—Olof Winnerslrand, Belline—Frida Winnerstrand.
Fot. Almberg &• Preinitz.
Seen «r Den inbillade sjuke.
det. Då stiger en suck ur Tirsis och Dorilas
bröst:
Ah, que d’un doux succés notre audace est suivie.
Stycket börjar: Uppflugen på ett podium
— vågar man fråga varför — sitter i
1700-talsmiljö den inbillningssjuke. Stycket har
fått ytterligare historiskt värde genom att
Moliére dog efter en representation, där han
själv spelat Argan. Tragikomik om något.
Egendomligt är att se med vilket förakt
lärda män i Frankrike yttrat sig om läkare
i äldre tider. Montaigne säger rent ut i en
av sina essayer, att då nian ber honom som
sjuk inta några medikamenter, anhåller han
om att först bli frisk, så att han får kraft
och hälsa att stå ut med detta »bruvage»,
denna medicinska brygd. Läkekonsten är väl
ett av de mycket få områden, där vår tro
genom att dagligen se underverk blivit något
starkare än vad tron på läkare var under
1600-talet. Fråga kan väl vara, om det
finnes något fack, där de ovedersägliga
vinsterna varit så reella och där humbugen fått så
maka åt sig, maka sig ut i periferien, där
den outrotligt lever kvar.
Det är naturligtvis en smaksak, om man
vill ha Argan fet eller mager — på
urpremieren ansågs magerhet som det rätta. Hans
ilska, hans elakhet och nervositet höra mera
ihop med den magra typen. Herr Olof
Winnerstrand roade mig, då han med den sjukes
naturliga egoism ökade ut den maktlystnad
som en 1600-talets père de famille hade förut.
Vacker, ja alldeles förtjusande var scenen
med den lilla Louison — Signe Larsson, då
Argan med hot och stryk tvingar fram ur
lilla syster, hur Angélique —• Renée Björling
förhållit sig med sin »tillbedjare» Cléante —
herr Arnold Sjöstrand. Det unga älskande
paret var blekt som de flesta unga älskande
par på den franskklassiska tidens teater. Den
lilla systern Louison var älsklig och
realistisk som på ett av den tidens riktigt goda
franska barnporträtt.
Ett par prakttyper av burlesk farskomik
och alldeles på pricken stilriktiga i sina
masker och sitt uppträdande voro doktor
Dia-forius — Gabriel Alw och dennes son — få
vi säga medicine kandidat — Thomas
Dia-forius —• herr Torsten Winge. Det var ett
avskräckande exempel på pedanteri och
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
