Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
idioti, och han betraktades säkert av
hovfolket med lika stor fasa som av mademoiselle
Angélique. Jag har alltid förvånat mig åt den
fria ton, som tjänstflickorna använda sig av
i den klassiska franska komedien under den
oinskränkta despotismens tidevarv. Men då
jag ser fru Signe Kolthoff som Dorine i
Tartuffe eller som Toinette i denna pjäs,
förstår jag, att Argan skall känna sig litet
friskare, då han ser henne, och få något helt
annat att tänka på än sina krämpor.
Den allra bästa typen var madame Belline,
Argans hustru i andra giftet, fru Frida
Win-nerstrand. Hon rörde sig med en viss
strålande elakhet, hade det latinskt intensiva i
detta avseende, en giftsvälld reptil med
glittrande ögon, laddad med ondska och fördärv.
Kostymen var också roande och
karakteristisk. Roligt hade jag även av den stilfulla
epilogen, ypperligt översatt av Ane Randel.
Herr Olof Molander stod för regien, och
man vet eller bör veta att herr Olof
Molander hör till våra allra kunnigaste
teatermän med stor också litterär bildning. Det
hela slutade med effektfullt gyckel och en
lavemangsprutekadrilj; det medicinska
instrumentet har i Frankrike under
århundraden omfattats med en för mig ej fullt
förklarlig jublande uppskattning.
För att hylla herr Bror Olsson, som i
femtio år varit skådespelare och genom
vederhäftighet och ofta mästerligt utformade typer
varit en heder för den konstart han valt,
återupptogs några gånger Victorien Sardous
Madame Sans-Géne. Jag satt bredvid den i
hela världen mest kände av svenske
arkitekter. Han sade, då ridån gick upp och man
såg de glada tvätterskorna och
nationalgardisterna röra sig om varandra: »Vet du, det
är roligt att se en naturlig pjäs igen.» Den
gamla ganska gjorda men välgjorda pjäsen
måtte i sin uppsättning haft någonting
betryggande. Jag har sett franska och danska
och många svenska, korta och långa, sköna
och kvicka damer spela den frispråkiga
Madame Sans-Géne, men jag är alldeles
övertygad, att Catherine Hübscher,
marskalkin-na av Danzig, var och såg ut just precis som
fru Signe Kolthoff. Var Napoleon ej litet
svartare i håret i september 1811? Eljes var
herr Bror Olsson tror jag just som
Napoleon. Han gick, stod, talade och smektes —
någon enstaka gång — just på det sättet.
Klubbteatern skulle vara litterär teater. De
»litterära» tyckas här motsvara de »troende»
i religionen. Man har hört, att ungdom fått
avsmak för religion genom att avhöra
puritanska predikningar. Man kan begripa, om
en motvilja mot den litterära teatern
uppstår åtminstone hos obefästade äldre, om
alla de föreställningar de få se äro
garanterat tråkiga. Och man befarar att de måste
vara det efter diskussionen på mötet av
Klubbteaterns intressenter. En sådan lättsinnig,
olitterär person längtar tillbaka till den
olitterära teatern, den med Sofokles,
Shakespeare, Racine och Karl-Gerhard.
Kanske också en eller annan herre eller dam får
olustsensationer av den viktighet och det
gravallvar, varmed hela saken tages. Det är
naturligtvis ingenting ont i att svårspelbara
och ospelbara pjäser uppföras privat. Det
sker i New York, och då det gäller de där
svårspelbara ha dylika klubbteatrar säkert
sin nytta i New York. Men jag har svårt att
begripa, att det skall vara nödvändigt här i
Stockholm, där vi ju på vanliga olitterära
teatrar spela världens största och djupaste
teaterförfattare på vanliga afton
föreställningar, en 0’Neill, en Pär Lagerkvist, en Synge,
en Hjalmar Bergman, en Yeats. Men man
kan väl ej få för mycket av det goda. Man
har ju alltid tiden mellan halv fem och sju
på eftermiddagen, på vilken man bör kunna
få i sig litet extra och litterär dramatik
några gånger under terminen. Givetvis kan
en hel del gott sägas om Klubbteatern. Jag
hörde någon prisa den för att den ger
stycken, vilka man därigenom slipper se på
aftonföreställningen. Man kan vara mera positiv
och säga, att det ej är någon anledning att
grina illa åt ett litterärt intresse, som känner
sig strida för något högre och djupare och
gör detta under en känsla av opposition mot
vad det anser lösligt och ytligt inom
dramatiken. Klubbteatern har gått alldeles
ofantligt bra, väckt det allra största intresse bland
olika åldersklasser och olika partiriktningar,
så den kommer nog att hålla sig. På ytligare
sinnen verka emellertid de fem enaktare, som
hittills givits, tämligen lugubra och makabra.
I den första är det två lik som titta och
promenera, i den andra ett lik som tittar och
promenerar, i den tredje en som man tror
vara lik och som tittar, i den fjärde en som
utan vidare blir lik, och samma brist på
originalitet visar även det femte styckets lik.
I I <S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
