Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
i staden Miropol i guvernementet Kursk.
Stycket kallas Dibbuk, Mellan två världar,
säkerligen den sinnliga och den osinnliga
världen. Skådespelet uppfördes på
Oscarsteatern och iscensattes mycket förtjänstfullt av
den engelske regissören Robert Atkins. Det
är att förmoda, att skall man i Ryssland
bekänna någon positiv religion, har man nu
minst obehag av att vara troende jude.
Tempora mutantur! För. oss i Stockholm är det
det historiskt-etnografiska som intresserar
mest. I den anglosaxiska världen har
styckets andeuppenbarelse och teorier om
besatthet varit utslagsgivande för den oerhörda
framgång skådespelet haft.
Det kan sättas i fråga, om någonstädes en
atmosfär av hysterisk nervositet och
koncentrerad vidskepelse funnits så starkt och
intensivt vibrerande som i vissa östjudiska
församlingar. Miljön är här i stycket den
art av judiskt läseri, som kallas chasidism
av det hebreiska ordet Chasidim, som
betyder »de fromme». Vid mitten av 1700-talet
grundades denna sekt av den polske juden
Israel Bescht, »ägaren av det förborgade
gudanamnet».
Juden Reb Sender — herr Matthias Taube
har en dotter Lea — fru Inga Tidblad,
vilken han lovat den unge överspände juden
Chanan — Edvin Adolphsson, men han bryter
sitt löfte och ger dottern åt en annan. Då
den av kärlek och religiös fanatism nästan
vansinnige Chanan dör just när han får veta,
att Lea trolovats med en annan, tar den
avlidnes ande, Dibbuk, sin bostad i Lea, vilkens
lilla hysteriska kropp skakas av ångest och
överretning. Hennes Dibbuk — eller kanske
hans Dibbuk, ty det är icke gott att veta
vems den är — måste nu utdrivas. Detta
blir styckets höjdpunkt. Chanans ande talade
ur Leas mun med rätt manligt målföre, och
under besvärjelserna faller flickan död ner,
och hennes ande lämnar henne samtidigt
med Dibbuk. Det blev för utdraget och
plågsamt med Leas nervösa kris, men stycket
sågs med intresse, främst på grund av den
etnografiska miljön. Dekorationer och
dräkter voro vederhäftiga, men det judiska i
ansiktena underströks icke tillräckligt,
förmodligen på grund av rädsla, att det
understruket judiska skulle på den naivare delen av
vår publik verka komiskt. Lea spelades med
gripande intensitet av fru Tidblad, men hon
såg ej ut som en judinna, och det var ett
bestämt fel. Själv har jag varit i både ryska
och polska ghetton och vet vilken grotesk
skönhet det kan ligga i dessa rent judiska
manliga typer med korkskruvslockar vid
tinningarna, gul hy och enorma kroknäsor. En
detalj av stark men ståtlig komik var, då de
något tvivelaktiga element, vilka livnärde sig
av att ständigt vistas i synagogan och där
bilda församling, vid löftet om smör och
bröd och brännvin jublande uppförde en
högtidlig, triumferande ringdans i den
heliga lokalen. Rörande var även det ögonblick,
då de döde bjödos till bröllopsfesten. Man
anar sammanhang med urtidskänslor av de
kära bortgångnas andliga närvaro vid
viktiga tillfällen.
Chanan var ej länge med. Han dog, då
han hörde om Leas trolovning, men herr
Adolphsson sade så djupt ur hjärtat, hur
han längtade efter Lea, och gjorde det med
sådan kraft, att man väl förstod eller
åtminstone kände, att hans ande skulle kunna
»besätta» föremålet för så mycken längtan.
Av hög och imponerande skönhet, utan
jämförelse det värdefullaste av allt i
stycket, var det sätt varpå herr Nils Arehn
utformade den gamle vördade Rabbi Asriels
roll. Arehn, som nyss hyllades och med allra
största fog på sin femtioårsdag, är en
märklig typbildare, en utomordentlig skådespelare
med den skönaste stämma. Han fick här
fram ålderns och fromhetens förenade
majestät. Trött av år och levande, som de gamle
patriarkerna, men fylld av mild visdom,
talade han så, att vi profana västerlänningar
grepos av vördnad, och utan att precis vilja
bekänna oss till chasidismen böjde vi oss
för Österlandets själ, det djupaste uttrycket
för mänsklighetens längtan efter den höga
stillheten.
Ett litet roligt fåneri av Y. Mirande och
Mouezy-Eon var Den förste av herrarna på
Oscarsteatern. Titeln är hämtad från en
frisörsalong och heter på franska »Au premier
de ces messieurs», betydande så mycket som
»Var god och tag plats, den förste av
herrarna som är i tur». Uppslaget påminner något
om Pär Lagerkvists på Klubbteatern spelade
Tunneln, d. v. s. hjälten är ett dödsoffer från
en järnvägsolycka, men han är ej riktigt död.
Raymonde —■ fru Tollie Zellman är änka
efter baron Armand des Essarts, som
omkommit vid en järnvägsolycka. Hon har nu gift
om sig med M. Roger Favières — herr Edvin
Adolphsson, förutvarande vän i huset och
som nu själv med sitt kabinettsporträtt flyt-
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
