Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sveits k essay konst
dager av — provisoriskt anlagd — mild tålsamhet;
vidare de mäktiga rundsynerna och ofta även i
det mörka något av vårkänning.
Det är tydligt att den för vilken Bååths
dikter och Ibsens dramer i minnet lysas upp
av ungdomlig ferieglädje ser på dem med
andra ögon än vi av en yngre generation.
Han läser ut mer ur dem än vi förmå. Hans
Larsson har själv sin utgångspunkt i
åttiotalet, och fastän han alltifrån sin första
skrift Intuition kan sägas ha varit stadd på
väg ifrån det, finnes sambandet alltjämt
kvar. Den prövning av epokens idéer och
strävanden som Høffding med lugn blick
verkställde mitt under brinnande åttiotal (se
t. ex. uppsatsen »Om vor Tid og dens
Ungdom» i tidskriften Ny Jord 1888), har
fortsatts hos den yngre svenska kollegan. Vad
man hos båda kunnat bevittna in i dessa
dagar är en fortgående revision av
åttiotalet. De äro levande bevis på det samband
mellan vår tid och nämnda skede, varom
talats tidigare i denna uppsats.
Vare sig nu Hans Larsson sysslar med
det skandinaviska åttiotalet — såsom han gör
i den första och betydligare delen av dessa
Litteraturintryck — eller han tar upp andra
ämnen till behandling, ger han en alltid något
att tänka över. I sitt förhållande till
litteraturen är han mindre estetiker eller historiker
än tänkare och moralist. Han läser en dikt,
ett drama eller ett kapitel ur en roman och
mediterar över texten, drar lärdomar därur
eller finner en ny synpunkt på ett filosofiskt
eller ett vardagsmänskligt problem. I sin
undersökning är han minutiös, försiktig och
trevande. Han slår sällan fast en sak med
skarpslipade satser. Han hyser en viss
misstro till män av snabba konklusioner, och
han ägnar sig med förkärlek åt att
granska vedertagna formler och schemata. Hans
författarskap är till stora delar polemiskt.
»De grova klyvningarna hålla sig inte
och ha intet intresse för den som ser på
nära håll», säger han just med tanke på
åttiotalet och dess bedömande. »Men det
finns ju grader, och gradbestämning är
intet föraktligt göra för den som vill ha klara
linjer, liksom i handlingslivet gradträffning
är konsten.» Han vänder sig från dessa
allmänna och tillspetsade omdömen som vi äro
så svaga för — som vi fälla hastigt och
upprepa tanklöst, vare sig det gäller
personer eller historiska fakta — och går att
studera det konkreta fallet. Den lust som denne
filosof sålunda känner att låta verkligheten
bryta ett schema hänger samman med att han
på ett sunt sätt bevarat kontakten med livet
i dess mångfald, och med att han har en
konstnärs blick för nyanserna i en karaktär
och en utveckling. Med förbigående av de
grova klyvningarna inriktar han sig på att
fatta och markera dessa nyanser.
Utmärkande för Hans Larsson är också
att han aldrig ställer sig ovanför ett diktverk
utan mitt i det, och att han som oftast är
villig att följa författaren i hans intentioner.
Han’ föredrar som sagt att skärskåda tingen
på nära håll och att från detalj till detalj —
allt utan brådska — söka sig fram till en
helhetssyn. Läsaren får följa honom på vägen,
han bjudes inte på en klart linjerad och
avrundad essay utan får lyssna till en
diskussion, ett omständligt sokratiskt samtal. Man
kan därvid känna någon otålighet, man kan
tycka sig förlorad i de många krökarna, men
till slut är man ense med författaren att det
går inte för mindre. Det drag av
omedelbarhet som framställningen får håller en också
fången. Hans Larsson har utbildat en helt
personlig stil, som äger ett naturligt
samband med hans sätt att tänka, och som visat
sig brukbar inte bara för filosofiska och
essayistiska utan också för vittra ändamål.
Mellan Albert Nilsson och Hans Larsson
finns det ett samband. Är den ene filosof
med ett ursprungligt intresse för den sköna
litteraturen, så är den andre
litteraturhistoriker med en stark dragning till filosofien.
Hans Larsson har skrivit en bok om Platon,
Albert Nilsson har undersökt den platonska
strömningen hos våra romantiker. Båda
syssla med idéer och moraliska problem och
visa därvid samma obenägenhet att försvära
sig åt systemer och dogmer, hypoteser och
konstruktioner. De ta ovanligt enkelt och
naturligt på tingen. I sitt framställningssätt
sträva de mindre efter att vara intressanta
(den moderna författarodygden) än att
förklara, upplysa. Medan Hans Larsson brukar
vissa säregna konstnärliga medel, skriver
Albert Nilsson en osmyckad prosa, som dock,
när den är som bäst, har både »Anmut» och
»Würde».
I en sak skilja sig emellertid dessa
författare. Hans Larsson dröjer med förkärlek
inom åttiotalssfären, han har starkt sinne för
den realistiska detaljen, de pittoreska
bifigurerna, och det är tack vare detta som han
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
