Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
Sinsemellan äro Ekelund och Lidman
mycket olika; den ene har gått sin raka och
ensliga bana fram, oberörd av yttre
tillskyndel-ser, likgiltig inför unionskriser, världskrig,
och religiösa välvningar; den andre har
gång på gång stormat in i återvändsgator
och med förtvivlan sett vägen ta slut; den
ene ägnar sig åt en sakta fortskridande
självuppfostran, den andre är en
omvändelsernas man. Men det finns också en bestämd
likhet. För båda två är livet ett personligt
problem, som med svårighet låter lösa sig.
De söka frälsningen, den ene under privat
studium av forna vismän, den andre som
pingstvän i kretsen av sina
församlingsbröder. Våra andra författare äro borgerligt
rangerade, de ha stolar i Svenska akademien,
de ge ut succésromaner och röra sig i
sällskapslivet, intervjuare förhöra dem om vad
de tycka om ditt och datt. Dessa två leva
fjärran från Vanity Fair, trotsiga och
mi-santropiska. Författaren till Antikt ideal har
aldrig hyllat tidens gudar, Guldet och
Populariteten, Sven Lidman har tagit
konsekvenserna av en övertygelse, även om de ha varit
obekväma. —
Det finns essayer i Resa kring svenska
Parnassen som äro lika väl genomförda som
de om Ekelund och Lidman, utan att vara
fullt så frappanta. Böök torde aldrig ha
ritat författarporträtt med skickligare hand
än han gör här. Att närmare karakterisera
hans konst är vid detta laget överflödigt,
eftersom han är vår mest läste och
omskrivne kritiker. Han skriver klart och naturligt,
och man behöver därför inte vara facklärd
för att följa med och njuta av hans
framställning; han slösar med adjektiven, men
följer i övrigt som stilist en gyllene
medelväg; han tecknar ovanligt snabbt och säkert,
markerar väsentliga drag och följer gärna
den röda tråden i ett författarskap.
Åttiotalet är inte utagerat. Man har att
göra med det också i Hans Larssons sista
bok, som helt enkelt heter Litteraturintryck.
I en polemik för en del år sedan efterlyste
Hans Larsson en litteraturhistorisk
utredning, som borde visa »att förhållandena voro
lite för komplicerade för att vi skulle kunna
fortsätta med att så där i klump uttala våra
domar om 8o-talet». Denna utredning har
han nu själv levererat i sin senaste bok, där
han i ett dussin uppsatser behandlar motiv
och problem hos Ibsen, Kielland, Schan-
dorph, J. P. Jacobsen, Bååth m. fl.
skandinaviska 8o-talsförfattare.
Hyllade åttiotalet så uteslutande livets
prosa? frågar Hans Larsson sig. Var det utan
romantik, glömde det idealen för det
praktiska livets krav? Nej, fullt så enkelt var det
inte. Ingen tidsriktning kan avsäga sig
romantiken, även i åttiotalets sträva klimat
blommade den »lika envist som gräset gror
mellan stenarna». Och vad idealen beträffar
— går man till de enskilda verken och ger
sig tid att undersöka dem visar det sig ofta
vara svårt nog att säga vilket som placeras
högst: idealet eller det nyttiga. Åttiotalet var
till sin karaktär etiskt — en väsentlig sak,
som inte får glömmas. Det vände sig mot
själviskheten, närmast i formen av
klassegoism, och häri ligger orsaken till att
gammalidealister som Rydberg och Snoilsky på
vissa linjer kunde närma sig riktningen. Det
betecknade trots allt en ideell förnyelse, det
låg morgongryning över tiden, temperaturen
steg och andarna vaknade.
Så ungefär torde man kunna sammanfatta
Hans Larssons plaidoyer för åttiotalets
diktning och tänkande. I vissa fall är han av
annan mening än Böök, men i det stora hela
meddela de båda författarnas här anmälda
arbeten samma uppfattning åt läsaren: den
att åttiotalet som helhet är för rikt för att
kunna avfärdas med ett summariskt omdöme,
och att det gett oss själva för mycket i arv
för att vi skulle kunna vara likgiltiga för det.
Vad Hans Larsson beträffar, så hyser han en
naturlig förkärlek för åttiotalsdikten. Han
har växt upp med den och påverkats av den,
den ter sig för honom i ett förklarat ljus.
När han vänder tillbaka till den, fylles han
med intryck av vår och solighet, så som han
beskrivit det på bokens första sida:
Det låter säkerligen otroligt och alltför vackert
i de flestas öron — men så känns det väl alltid
när de nya tankarna komma till en ny ungdom,
de må vara hur de vilja för övrigt. Det är som
när våren kommer och man ser flyttfåglarna.
Tillfälligheter kunna också göra sitt till, det skall
medgivas. Hur mycken läsning har icke oförskyllt
fått en doft med från sommarliv och skolferier.
Bååth har jag på något sätt fått in i mina minnen
av påsklov och gassande marssol, och jag minns en
dag då jag satt i skogsbrynet, på vandring hem,
och läste Kærlighedens Komedie. Sådant hänger i.
Men intrycken hade dock djupare grunder än så.
Även Röda Rummet — trots allt vad däri skorrar
brutalt och dämoniskt — för sådana stämningar
med sig. Där var ju också verkligen sol i den, i
hagar och köksträdgårdar och gemyter, och i en
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
