Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk essay konst
ali jargong, det må nu vara att skryta med
att man är dålig som att skryta med att man
är god.» Den naturliga människan tog ut
sin rätt i denna protest och betygade att
jargongen är lika steril som retoriken.
Ville man så till slut stanna vid en
författare som på ett sympatiskt sätt representerar
den naturliga människans sätt att tänka och
uttrycka sig, kunde man lämpligen välja
Torsten Fogelqvist. Han är långt ifrån
menlös, han har tvärtom både skärpa och
frispråkighet. Men när han säger det rätta,
vissa ordet, lägger han snarast i dagen
något av den gammalsvenska, den Karlfeldtska
»tillbörliga» vreden, och efter nappataget
träder han åter blid och konciliant bland
människorna. Han trivs inte i den negativa
positionen; hans hjärta svallar snart över,
han är generös och sunt optimistisk. Han
kör inte huvudet i väggen, biter sig inte fast
i teorier och fastnar aldrig i en paradox.
Efter att ha prövat ytterligheterna, de sterila
och ovänliga utmarkerna, finner han sig till
rätta i en fruktbar juste-milieu. Som
dagspublicist är han Segerstedts motsats: denne
kännes igen på den välsmidda rustningen,
den stilfulla avvisande hållningen, den andre
uppträder i lösare dräkt och med friare
rörelser. Fogelqvist är tolerant, hans
evangelium är Karlfeldts Epistel till Sabbaccus, och
han bär ständigt på läpparna de broderliga
orden: »Vi äro alla allvarsmän och narrar.»
Dock finns det en kärna i hans
författarskap, en fond av gammaldags ideal, en
tradition som han håller fast och som han
är beredd att försvara. Med en modern
människas intellektuella rörlighet och lust att
pröva litet av varje förenar han ett
konservativt sinnelag.
Härtill ett par ord som speciellt gälla den
litteräre essayisten Torsten Fogelqvist. Han
är en improvisator, som väl vet att tygla
fantasien, han är entusiastisk utan att vara
dupe. Stammar tänkesättet från Karlfeldt, så
har föredraget mycket av Levertin. Om
denne erinras man när han skriver om konst och
gamla städer, såsom i uppsatserna
»Atmosfären Delft» och »Gentiana» i samlingen
På resa och rot, båda två saftiga och djupa
i färgen som mogna frukter. Levertin är
också närvarande i de Renanstudier och den
»humanistiska triptyk» (behandlande
Montaigne, Spinoza och Swift) som bilda det
mest vägande innehållet i Typer och
tänkesätt. Som prov på Fogelqvists lyriska före-
drag och på hans »sätt att sluta stycken»
må ur Montaigne-betraktelsen citeras:
För dem som älska att tänka med känslan skall
Montaigne förefalla kylig, nykter och grå. Men
har man en gång blivit förtrogen med honom, då
är hans umgängelse som att andas en höstdags
klara och milda atmosfär. Trädens vingade dryader
ha tystnat, den första frosten har dödsmärkt
rosorna, på stubbåkern flyr rapphönsflocken för
jägarens skott och i löten sitter haren med öron
spetsade mot faran. Men vinlövet står rött mot
muren och aplarna digna av mogen frukt. Det är
som om man befunne sig på besök hos en
filosofiskt sinnad possesionat. Efter måltiden, fuktad med
ett milt och fylligt vin, sitter man i hans bibliotek,
inbegripen i ett förtroligt samtal. Och i det svala
lugnet av detta tankeflöde upplösas illusionerna,
tingen anta rätta mått och proportioner och liv och
död gripa in i varandra som syskonlänkar i
naturens egen sunda och visa ordning.
Fogelqvist är emellertid inte uttömd
därmed att Levertin nämnes. Han är en bred
natur, som lärt av både åttiotal och nittiotal,
en man med sociala intressen och med ett
verklighetssinne som blivit starkare med
åren. Poeten, nittiotalisten, som sökte »den
förlorade skönheten», befinner sig nu i
bakgrunden. När essayisten återvänder till
tvenne bekanta från ungdomsåren, Turgenjev
och Maupassant, fängslas han mindre av
den förres naturlyrik och ideella svärmeri
än av den senares fasta realism. (Hans ringa
uppskattning av Turgenjev ter sig litet
egendomlig vid sidan av det beröm han skänker
Galsworthy, som dock är en epigon.) Han
känner sig också numera dragen till den
vakna och verklighetsmättade engelska
litteraturen. Typer och tänkesätt vittnar om de
impulser han mottagit från detta håll.
Det är många som nu skriva om engelsk
litteratur; man kan slå upp den ena
essaysamlingen efter den andra och läsa om
Hardy och Galsworthy, Chesterton och
Wells. När August Brunius för ett
tjugutal år sedan tog till sin uppgift att
introducera engelska författare hos oss var han mer
ensam om det. Det allmänna intresset var
då riktat åt franskt och tyskt håll. Per
Hallström var visserligen kraftigt impregnerad
med engelsk diktning, men han övade inte
samma inflytande som den franskt bildade
Levertin.
Om Brunius’ insats på området erinras
man åter genom den posthuma samlingen
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
