Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk
ess ay konst
förhärjande sätt; genom att behålla
Eckermann hos sig som sekreterare utan att kunna
betala honom någon lön hindrade han i nio
år de stackars människorna från att gifta sig.
Beslutar ban att gå Tolstoj in på livet, så
väljer han att granska hans äktenskapliga
beteende. Efter att ha studerat de tillgängliga
källorna, dagböckerna, breven och
biografierna, skildrar han det tragiska skådespel på
Jasnaja Polj ana som fick sin upplösning den
dag Tolstoj gick bort för att dö i fattigdom
och ensamhet.
Holmberg söker gärna upp författarna i
privatlivet. I fantasien äro de suveräna,
gentemot omvärlden komma de ofta till korta. Det
är motsatsen mellan den fria dikten (till
denna räknar Holmberg också religionen) och
den järnfasta verkligheten, som ständigt
återkommer och som mer än annat fängslar
denne författare. Kanske är det något tidstypiskt
häri. För en generation som upplevt ett
världskrig ter sig verkligheten omedgörligare än
vanligt, och dikten blir till en reaktion eller
en undflykt.
Man började, säger Holmberg, vid 1700-talets slut
tvivla på att det kunde hända något nytt i detta
välordnade och välvisa Europa, där krig och fred
broderligt delade åren mellan sig, medan filosoferna
och poeterna, som icke voro mobiliserade, sörjde
för bildningen och behaget, och seklets stora
sensation fick sökas i ett vulkaniskt utbrott, det i
Lissabon. Bonaparte införde i ett slag det oväntade,
gjorde marken gungande även i icke vulkatiiska
trakter och nödvändiggjorde nya idéer som
reaktion mot nya tilldragelser. Hans lektion i ämnet
har ännu icke glömts, och då vi höllo på att tappa
bort den ur minnet fingo vi den i kännbar bakläxa.
Holmberg reflekterar över läxan på ett
ställe där det ligger nära till hands att
minnas den: vid Napoleons grav i Invaliddömen
i Paris. När han höjer blicken och möter
krucifixet därovanför, slår det honom att han
här har ett motsatspar av första ordningen:
Napoleon och Jesus. Man erinrar sig
måhända att dessa två en gång förut ställts mot
varandra: av Schopenhauer, som i de
napoleonska krigen hade en näraliggande källa att
ösa ur, då han för ett hundratal år sedan
skrev sin bok om världsviljan och
världslidandet.
Napoleonsminnet ger oss en lektion om den
brutala verkligheten, liksom världskriget och
liksom Järnjungfrun i den Nürnbergska
tortyrkammaren, där Holmberg vid ett annat
tillfälle stannat och grundat över människor-
15 — Ord och Bild, 3y:e årg.
na och deras liv, och där hans tanke åter gått
till en gestalt av motsatt karaktär, madonnan,
gudsmodern. Madonnan och järnjungfrun,
det är »Das Ideal und das Leben», som
Schiller diktade om. Madonnan är icke verklig,
men Järnjungfrun är verklig, säger
Holmberg.
Nu skulle man kunna invända att om en
motsättning finnes, så är det omöjligt att
fånga den i symbolen av jordiska gestalter.
Napoleons karaktär är, som Schopenhauer
framhåller, inte absolut; Jesus’ inte heller.
Det renodlat onda existerar inte, lika litet
som det enbart goda. Det förhåller sig
därmed som med den matematiska punkten.
Absolut taget äro Madonnan och Järnjungfrun
väsenslösa symboler och den senare lika
overklig som den förra. I den värld som vi ha
att räkna med är allt blandat och outredbart.
Vi vingla fram på en bred väg med
flygelmän som den helige Franciscus och
Napoleon, pater Damien och Cecil Rhodes.
Madonnan kan ta gestalt av en inkvisitionsj
ungfru med himmelskt leende men vassa tänder.
Järnjungfrun kan representera vitt skilda
ting, verkligheten men också idén — t. ex.
den samhällsbevarande idén om sterilisering
av undermåliga individer. Tolstojs
äktenskapslycka spolieras inför
Järnjungfruns-Idéns fötter liksom den Ibsenske Brands.
Har Holmberg reflekterat över det förra
fallet, så har Hans Larsson tänkt på det senare,
bl. a. i »Idéer och makter», en essaysamling
som är uppbyggd på samma
motsatsförhållande som Madonnan och Järnjungfrun.
Skillnaden mellan de två ligger väsentligen däri
att Hans Larsson år mera idealist än
Holmberg; den ene har mer av Platons tro, den
andre mer av Protagoras skepsis.
Skulle någon emellertid föredra att vid
läsningen av Madonnan och Järnjungfrun
bortse från det spekulativa systematiserande
inslaget, kan han i alla fall ha fullt utbyte av
essayer sådana som de om Sokrates, Rydberg,
Strindberg, Edv. Lehmann och Harriet
Löwenhjelm. Han måste beundra de
självständiga synpunkterna, de fina iakttagelserna.
Kanske stannar han helst vid »Atenaren
Sokrates», skildrad enligt Platon: en fri man
och filosof, en ironiker och realist, som
älskar att blanda skämt i allvaret, en tänkare
som eftersträvar ren insikt om tingen och
söker vinna denna genom dialektik och
asketism, en utpräglad intellektualist och
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
