Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Scott. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
’. . . och mitt huvud komma de att sätta
upp ... jag hoppas de sätta upp det över
den skotska porten, så att jag ännu efter
döden kan ha ögonen vända mot mitt
lands blå kullar, som jag älskat . . . här
skulle baronen ha tillfogat: Moritur, et
moriens dnlces reminiscitur Argos’; —•
därpå huset Bradwardines förmörkelse
och den tappre baronens stoiska
sammanfattning, av det hela: ’. . . med Virgilius
Maro kunna vi nu säga: Fuimus Troes —
och där ha vi slutet på en gammal sång.
Men hus och familjer och män ha stått
länge nog, när de ha stått tills de falla med
ära .. ; slutligen så det restituerade
Tully-Veolan i idyllens solsken som i
början.
Men vad som ännu mer än
klanromantiken och de uppträdande personernas
öden bidrar till att hela denna roman på
ett särskilt sätt lyftes och genomdallras
av en stor lyrisk ton, är att den handlar
om en känsla och en idé som för Scott
utgjorde något av hans värdefullaste och
egnaste: den stuartska legitimismens idé
i dess sista visit på verklighetens mark.
Charles Edward som person är ingenting
— ett namn, en ung prins, en vacker
skugga endast : men som idé är han så mycket
mera. Scott var, brukade han säga,
han-noveran med sitt förstånd men jakobit
med sitt hjärta och sin fantasi; och med
tanke på den särskilda lag som styr
fantasins martyrer är det trots ali Scotts
balans och besinnings fullhet inte svårt att
avgöra i vilket läger han skulle hört hemma,
om han levat när ’The Adventurer’ höll
hov i Holyrood. I det ögonblick Scott
lade åt sidan sina versromanser för att på
prosa föreviga upprorsåret, blev han
egentligen mera personligt engagerad än
han någonsin varit i sin poesi; den fulla
charmen av ali hans själs nobless,
ridderlighet och lojalitet kom först där fram i
ali sin glans.
Det finns en liten seen i Redgauntlet,
som man i det sammanhanget nästan
skulle kunna frestas att tolka symboliskt. Den
unge Darsie Latimer, bokens lyckoprins,
har fasttagits av sin släkting, Redgauntlet,
och färdas i dennes följe i halv
fångenskap, förklädd till kvinna för att inte bli
igenkänd av hjälpare. Willie Steenson,
kallad Wandering Willie, en
kringvandrande blind musikant, som förut en gång
på annan ort sökt hjälpa Darsie genom att
utanför hans fönster spela melodier vilkas
ord kunde ge fången olika fingervisningar,
sitter nu inne på en värdshuslokal och
underhåller ett sällskap sjömän och
smugglare med dansvisor, när Cristal Nixon,
Redgauntlets hantlangare, eskorterar
Darsie genom krogrummet. Darsie känner
igen spelmannen, men vågar inte direkt ge
sig till känna för honom; denne filar i slö
stämning på sitt instrument:
. . . men just som de passerade spelmannens
upphöjda plats, frågade Darsie honom, med
särskilt eftertryck i stämman, om han inte kunde
spela en skotsk melodi, Mannens ansikte hade
ögonblicket förut varit fullkomligt uttryckslöst,
medan han gick igenom sitt nummer liksom
en bonddräng går genom ett vackert landskap,
alltför mycket van att uppfatta sin syssla som
ett hantverk för att ha något som helst
intresse kvar för densamma; i själva verket tycktes
han knappt medveten om de ljud han
frambragte . . . Detta var hos Wandering Willie
endast ett tillfälligt anfall av slöhet, sådant som
stundom infinner sig hos alla konstutövare,
antingen av trötthet eller av förakt för de
närvarande åhörarna. . . Men när musikanten hörde
Darsies röst, lyste hans ansikte ögonblickligen
upp och visade det fullkomliga misstaget hos
dem som tro att anletsuttrycket huvudsakligen
är beroende av ögonen. Med ansiktet vänt mot
det håll varifrån rösten kommit, med överläppen
litet uppdragen och skälvande av spänning och
med de vissnade kinderna plötsligt färgade av
en rodnad som förtjusningen och överraskningen
frambragt, bytte han i blinken ut den skrällande
hornpipe, som han med likgiltig och lättjefull
stråke sågat fram, mot den nobla skotska airen:
You’re welcome, Charlie Stuart, vilken flög från
hans strängar som i inspiration och efter en
andlös paus av beundran mottogs av alla
åhörarna med ett brak av bifall.
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
