Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Tre drömmar. Av Hugo Gyllander - I. Flotten - II. De många dörrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Gyllander
trängts ut mot kanterna blevo mest
överspolade av vågorna och hotades i varje
ögonblick att sugas ned av havet.
Dock, värst hade det tydligen de som
sutto på själva kanten, med benen i
vattnet, eller som lågo i vattnet och endast
höllo sig fast i flotten med händerna.
Ty jag upptäckte något. I havet runt
kring flotten såg jag då och då svarta
föremål skjuta fram. Det var tydligen
hajar. Och stundom hörde jag ett skrik och
såg en man, som klamrat sig fast med
händerna, försvinna i djupet.
Men det upprörde mig ej, och jag
kände ej ett spår av skräck. Själv låg jag ett
stycke in på flotten, jämförelsevis i
trygghet, och jag iakttog lugnt.
Särskilt fäste jag mig vid en gammal
gubbe med vitt skägg, som satt utträngd
på flottens kant, med de magra benen i
vattnet. Stundom kastade han sig bakåt
och drog med en sprattling upp benen,
tydligen för att undkomma en haj. Men
jag greps ej alis av medlidande. Jag fann
hans situation och hans sprattlingar
enbart löjliga.
Men det var något annat som nästan
mer intresserade mig. Mitt på flotten var
uppförd ett slags estrad, så hög att
vågorna ej kunde spola över den. Och på
estraden sutto ett par tiotal människor, i
bekväma länstolar, och tycktes föga
bekymra sig om vad som försiggick på
flotten.
Jag fann deras ställning ganska
avundsvärd. Men de övriga skeppsbrutna tycktes
finna den utmanande och förhatlig. De
knöto stundom händerna mot estraden.
Och så, ett par gånger, störtade de fram
mot den — —
Då iakttog jag under några ögonblick en
våldsam allmän förvirring, medan vågorna
spolade över flotten.
Men snart rådde åter lugn och ordning.
Allt var som förut. En mängd människor
lågo fortfarande på stockarna, många
hängde fortfarande utanför kanterna, och
den gamle gubben slängde då och då upp
benen på samma lustiga sätt som förut.
Och i länstolarna på estraden sutto
fortfarande ett tjog personer, bekvämt
tillbakalutade, och till synes fullkomligt
likgiltiga för det hela.––
Sådan var min dröm. Den står ännu
klart för mig, även i sina detaljer, ehuru
den stackars gubbens bild skarpast bitit
sig fast.
Och den väcktes för kort tid sedan till
liv i minnet. En gammal vän, som ej
förlorat illusionerna, utvecklade för mig sina
ideer över hur samhället borde vara
organiserat, kommunistiska ideer, från
Gabets tid — och ett par årtusenden äldre.
Gamla fantastiska ideer.
Då tänkte jag på flotten. Jag berättade
ej min dröm för min vän, men jag
smålog vemodigt. Ty jag såg tydligt för mig
den där gubbens lustiga grimaser och
sprattlingar.
Ack, tänkte jag, drömmen hade nog rätt
i sin hårda ironi. Flotten blir helt säkert
alltid densamma, och alltid komma några
att sitta trygga på estraden, under det
andra, stundom överspolade av vågorna,
arbeta för att klamra sig fast — och det
väldiga, brusande havet, obönhörligt och
grymt och oförklarligt, svallar runt
omkring.
II.
De må 7t g a dörrarne.
Jag befann mig i rummet, utan att veta
hur jag kommit dit, och utan att ens
fråga mig själv varför jag var där.
Det var förresten inte alis någon
obehaglig eller pinsam situation, ty rummet
var rymligt och väl möblerat, en salong
som kunnat passa i den finaste våning.
Men när jag såg mig omkring, fäste
jag mig vid en sak : det stora rummet hade
endast en dorr, som tydligen förde ut till
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
