Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Efterkrigsfunderingar över litteraturen. Av George Gordon. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
George Gordon
ligats liksom tidsåldern. Jag år den siste
som skulle vilja väcka misstro mot dessa
berättelser eller mot den anda de uppenbara,
men själv var jag aldrig lycklig nog att vara
delaktig i detta. Jag är en bland, efter vad jag
tror, ganska många f. d. infanteriofficerare
som gjorde en alldeles motsatt upptäckt: hur
lätt det var i denna miljö och detta sällskap
att leva och leva fullt och helt, utan att läsa
alis. Litteraturen sjönk undan. Sannerligen
var bokmalen nästan den enda insekt, som
jag icke har något som helst minne av att ha
träffat på under min krigstjänst i England
och Frankrike.
Den slutsats jag närmast drager är därför
att litteraturen, hur värdefull den är, dock
icke är väsentligen nödvändig för livet.
Men ändå har jag många gånger undrat
över hur det var möjligt för män, som
uppfostrats till läsning och levat bland böcker,
att reda sig så bra utan dem under fyra år.
Om jag skall vara uppriktig, saknade jag
dem aldrig själv. Det främsta skälet är väl
att böckerna, när allt kommer omkring, icke
utgöra en självständig värld, utan i de flesta
bland sina former äro ett slags stenografi för
ett reproducerande av mänsklig erfarenhet.
Om ens egna upplevelser äro nya nog och
rika nog, behöver man knappast några
böcker. Litteraturen är något så mäktigt och
förunderligt, den är eller kan vara så
fängslande, och läsning har blivit så till en vana
för oss, att vi äro i fara att glömma vårt
naturliga oberoende av den. Hava vi icke
fem sinnen, och ligger icke världen
framför oss? Två sinnen endast kunna
användas för läsning, och nu för tiden använda
vi för det mesta bara ett. Jag skulle ha lust
att plädera för perioder av fasta från ali
litteratur och för ett mera resolut och
direkt förlitande på oss själva i vårt
fantasiliv. Vår själs spegel skulle vara klarare, om
under en månads tid då och då ingen
författare finge andas på den, och vi skulle vid
återkomsten vara bättre i stånd att jämföra
hans bearbetade och tryckta erfarenhet med
råmaterialet i vår egen. Vi skulle då
verkligen ha någon erfarenhet som vi visste vara
vår egen, och vår läsning skulle få en
livligare karaktär.
. Ingen bok har någonsin varit densamma
för två läsare, och ej heller förblir den
likadan för samme läsare under årens lopp.
Böcker, liksom platser, förändras därför att vi
se på dem med andra ögon, och många böc-
ker undergingo en mycket abrupt
förvandling genom kriget. Icke alla ens
förkrigs-favoriter överlevde jordbävningen, jag vet
åtminstone att flera bland mina blevo illa
åtgångna. Det blev en omvärdering bland
böckerna likaväl som bland människorna, i
vilken några värden ha stabiliserats först nu
och andra kanske icke återhämta sig i vår
tid. Den sprödare sortens romantiker, vilka
voro mycket nära graven när kriget bröt
ut, de långhåriga, försvunno med ens ur sikte
som obrukbara; och alla litteraturens små
flanörer och egenkära dilettanter, de
narraktiga egoisterna och de fåtaliga återstoderna
av- art-pour-l’art försvunno obegråtna
tillsammans med dem. Till och med Robert
Louis Stevenson blev lidande och
betraktades som en svag man, som lekt äyentyr.
»C. 3»1 hörde jag någon brutalt kalla honom
en gång, och jag tyckte att detta var den
kortaste och omildaste kritik som någonsin
uttalats. Och ändå maste jag bekänna att
jag förstod innebörden mycket bra. Den
störste bland gångna tiders engelska
författare som ännu lida under den nya
värderingen är nog Thackeray. Någonting slappt
och en smula gottköpsmässigt i hans
personlighet måhända — något oäkta i hans
känsla — blev då skoningslöst uppenbarat
och bekymrar alltjämt det bedrövligt
decimerade antalet av hans läsare. Dickens
däremot, Charles Lamb och Dr. Johnson, alla
de hedervärda och flitiga arbetarna, de
rubbades aldrig, de tycktes liksom Shakespeare
trivas och blomstra under alla förhållanden.
För Shakespeare var kriget en triumf,
förmodar jag, vi hade aldrig förut vetat hur
sann han var, eller hur engelsk. Han var
så sann att vi engelsmän icke kunde
behålla honom för oss själva utan måste dela med
oss av honom, till och med åt våra fiender.
Jag hittade 1917 i en nyss bebodd tysk
jordhåla ett exemplar av Henrik V på engelska;
en tysk officers namn var skrivet på den
och många ställen omsorgsfullt förstrukna.
Han hade valt de ställen som så förträffligt
skildra _ den engelske soldatens knorrande
hjältemod, och han visade att han förstod vad
det var fråga om genom att på sista sidan
1 »C. 31 är en term från rekryteringen och
betecknar lägsta graden av fysisk duglighet.
Rekryterna indelades med afseende på kroppskonstitution
och hälsa i klasser, den högsta betecknad »A. 1».
De som föllo under kategorien »C. 3» antogos icke.
Övers. anm.
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
