- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 /
456

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Från David till Courbet. Den franska utställningen i Stockholm. Av Carl Gunne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G tinne

Géricaults verk ha dessa mästare övat
inflytande, men de omsmältas av hans
lidelsefulla, självförtärande temperament till
hans personliga egendom. Skildrandet av
gräsligheter är ett typiskt drag för den
franska romantiken och speciellt för
Géricault. Ur La folie, en målning i den
serie framställningar av sinnessjuka, som
han utförde i hospitalet La Salpetrière,
talar ett djupt medlidande med det
mänskliga eländet, och dess måleriska kvaliteter,
den Rembrandtska skönheten i ljusdunklet
och koloriten ställa bilden i främsta ledet
bland den romantiska konstens
mästerverk.

Géricaults romantik blir aldrig oäkta
och teatralisk, något som ej alltid kan
sägas om Delacroix. Koloriten är också
förnämligare än dennes, den rör sig
visserligen inom ett mera dämpat register, men
når där expressiva klanger av en fyllighet
och intensitet, som äro en Courbets fullt
jämnställda. Det fårade ansiktet hos
La folie modelleras i svavelgult,
violettrosa och grågrönt, dess sjukliga
blekhet förhöjes genom det yita i
hättan och halsduken samt framträder i stark
kontrast mot mantelns och fondens mörka
umbratoner. I den Nationalmuseum
tillhöriga Les Suppliciés, förena sig tonerna
av likgrönt och terra di Siena mot grått
till en koloristisk helhet, som kraftigt
medverkar till detta makabra nature
mor-tes gripande verkan.

Den mustiga påten och penselns snabba
skrift beteckna Géricaults fullständiga
frigörelse från det klassicistiska
slätmåleriet, men i den fasta formgivningen
är han en värdig fortsättare av den
Davidska traditionen. Över hela Géricaults
produktion ligger en stark, än blodfull, än
makaber sinnlighet, som förebådar
Courbet och som kommer Géricaults gestalter,
vare sig de bära livets eller dödens färg,
att i motsats till Delacroix’ alltid förbliva
varelser hämtade direkt ur verkligheten.

Ty utgår Géricault från verkligheten,
och släpper han aldrig kontakten med den,
så lever och skapar Delacroix i sin egen
värld. Vad han än målar, så målar han
alltid sig själv, sin egen ande helt och
uteslutande. Han illustrerar Dante,
Shakespeare, Goethe och Byron, men hans
bilder ha icke mycket att göra med dessa
diktares hjältar, vilka blott givit honom
ett medel att uttrycka sin egen
personlighet, att skapa situationer i den
värld, där han är ensam härskare. I
fantasiens styrka, i den med tropisk
rikedom blommande inspirationen ligger
Delacroix’ storhet, och det är dessa hans
egenskaper man måste beundra, huru man
än i övrigt beröres av hans konst.

På samma sätt med de formens
mästare Rubens, Rafael, Géricault, Constable,
vilkas konst han tager upp, men som aldrig
bliva honom en börda utan endast tjäna
honom till utveckling och fördjupning.
Han är, som Meier-Graefe säger,
visserligen efterföljare till stora mästare men
lika visst fortsättare, han står till
Michelangelo som denne stod till antiken, och på
samma sätt förhåller han sig till de andra.
Han var nog stark att ej behöva vara rädd
om sin individualitet, ej skydda den för
inflytelser utifrån; han kunde taga emot
från alla sidor och veta att det han skulle
giva dock helt igenom skulle vara hans
eget.

Det har alltid stått strid kring hans
person, han har höjts till skyarna såsom
alla tiders störste konstnär, och han har
fördömts såsom en skrävlande gascognare
med teatraliska gester.

Uppskattningen av hans konst måste
också i högre grad än beträffande andra
konstnärer bliva en rent personlig sak ; man
tager parti för eller emot, men man kan
ej stå likgiltig inför den, ifall man
verkligen söker lära känna den. Han är
liksom van Gogh en typisk uttryckskonstnär,
som i sina verk ytterst endast söker pro-

456

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0504.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free