Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leo Tolstoy, och hans värld
och döden blev för honom huvudporten till
andens värld. Döden kom så att för honom te
sig som den fullkomliga avgjordheten, och
hans kamp för andens herravälde kom att
gestalta sig som en understruken strävan att
tolka livet i belysning av döden.
Tolstoy hör till de av världslitteraturens
store, som oftast och mest ingående skildrat
döden och döendet. Ett gemensamt drag i alla
dessa hans dödsskildringar är
understrykandet av den oerhörda klyfta, som skiljer de
döendes och dödas värld från de levandes.
Ständigt återvänder han här till de
döendes fanatiska självupptagenhet och
fullkomliga likgiltighet för allt som har med livet
och världen att skaffa. De känslor, som hans
döende ännu äro mäktiga, äro framförallt
ett kyligt förakt för och en överlägsen
förvåning över de levandes brist på förståelse
för de djupa sanningar, det förunnas dem
att skåda in i. Men de resignera lätt i
känslan av att detta är fullkomligt likgiltigt.
Betydelsefullt är ock, att i alla hans
dödsskildringar faller tonvikten på de dödes
stränga, främmande, otillgängliga och
avvisande uttryck. Dödens värld har intet som de
levande mäkta förstå. Den är det absolut
hinsides, den fullkomliga negationen, det vill för
Tolstoy säga den andliga världen. I och för
sig har emellertid döden ingenting med
anden att skaffa. Den är på intet sätt andligare
än födelsen och står ej anden; närmare.
Liksom födelsen är den ett naturfaktuim, ett led
i den stora kosmiska processen, som bildar
underlag jämväl för allt det andeliv, vi
känna, ehuru detta på intet sätt går upp däri.
Att med Tolstoy göra döden, det
kropps-ligt-själiska livets undergång och upplösning,
till andens egentliga uppenbarelse vittnar
emellertid tvivelsutan om en djup
naturbundenhet, som icke kan tänka sig ande och
andlighet annat än som en livets fullständiga
negation. Det på en gång skräckslagna och
hänförda stirrande in i dödens gåta, som för
Schopenhauer betydde den filosofiska
besinningens soluppgång och för Tolstoy en av
hans diktnings och tänkandes urkällor, leder
icke — däri behåller Spinoza rätt — till en
högre och djupare andlighet, icke till vår
andes frigörelse utan till dess allt starkare
fjättrande vid och i det blotta naturskeendet.
Att vi hos Tolstoy, trots eller kanske
rättare på grund av den till synes så extrema
dualism han söker fastslå i förhållandet mellan
livet och den andlighet, vars port, ja väsen är
döden, hela tiden förbli på samma plan, d. v.
s. på det rena naturplanet, betygas, synes det
mig, ock av den insikt, som den döende furst
Andrej når fram till, och enligt vilken,
såsom vi förut berört, liv och död egentligen
äro ett, d. v. s. — intet. Så avslöjar sig
Tolstoys dualism som en tvättäkta monism och
denna i sin tur som en mystisk nihilism.
VII.
Det opersonliga och i djupare mening
oandliga i Tolstoys världssyn uppenbarar sig
ock i den andra av de urupplevelser — den
första är upplevelsen av döden — som bilda
grundvalen för hans dikt och tanke. Jag
syftar på hans otvivelaktigt mycket tidiga (se t.
ex. det från 1852 stammande
romanfragmentet »Godsägarens morgon») upplevelse av det
djupt orättfärdiga och själsfördärvande i det
tillstånd, som representerades av
livegenskapen. Upplevelsen härav var hans livs
dominerande etiska upplevelse. Den skakning,
vari den försatt hela hans varelse, förnimmes
överallt i hans verk. Ja, hela hans dikt och
tanke står under bannet av denna grundupp’
levelse och kan mycket väl betraktas som ett
enda, ofta avbrutet, men ständigt
återupptaget försök att befria sig från detta intryck.
I denna djupa orättfärdighet kände han sig
nämligen själv medskyldig. Hans familj hade
hört till de stora slavägarna, likaså hörde han
själv dit. Och han; hade ingalunda av egen
fri vilja frigivit sina slavar. Även han hörde
till dem som först genom regeringens ukas
om livegenskapens upphörande tvangs att
handla och frigiva slavarna.
Tolstoy kom så i mycket att bli typen för
den djupt ångerfulle adelsmannen, som under
halvseklet närmast efter den tsaristiska
regeringens upphävande av livegenskapen
förlänar åt Rysslands andliga liv en
omisskännlig färg.
På grund av att livegenskapens upphörande
befallts uppifrån och genomdrivits utan adelns
medverkan, ja, trots dess ofta nog hätska
motstånd, var den ångerköpte adelsmannen av
laga skäl förhindrad att i handling visa sin
goda vilja. Frigörelseverket hade skett
honom förutan.
De senkomna skuld- och ångerkänslorna,
som ej längre tycktes kunna få utlopp i
direkt befriande handling, slogo så inåt och
förgiftade den ångrande adelsmannens själ. De
födde en ständigt gnagande oro, en känsla av
osäkerhet och rådvillhet, ett utgångslöst
grubblande över skuldens problem och stärkte
i hög grad den äktryska, i grunden osedliga.
491.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
