Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Carl G. Laurins senaste arbeten. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel G au f f in
Skolpojkar bruka skilja på de mera
sympatiska s. k. slarvfelen och de verkliga felen,
bottnande i vederbörandes okunnighet. Carl
Laurin är en av de kunnigaste, mest
grundligt belästa personer det varit mig förunnat
att möta. När han någon gång lämnar en
felaktig uppgift kan man utan vidare utgå från
att det är ett slarvfel.
I första delen av Nordisk Konst störde
ett antal för Laurins sprudlande naturell
så naturliga små förbiseenden. I de följande
delarna äro de mycket sällsyntare. Med risk
att verka torr magister måste jag erkänna att
jag ej finner dem öka bokens lättlästhet.
Varför t. ex. uppge att Egron Lundgrens
»Spionen förhöres» är sin upphovsmans största
oljemålning, när Nationalmuseum äger tre
betydligt större dukar av samme konstnär?
När man läser »Nordisk Konst» har man
en känsla av att det är en av de böcker som
berett sin författare störst glädje, och jag vill
skynda mig att tillägga att denna glädje osökt
meddelar sig åt läsaren. Författaren har för
det första glatt sig åt titeln, inseglet på att
han här i handling omsatt den skandinavism
som är hans livs patos. Han har njutit av att
i detta stora arbete få införa de olika
nordanlandens konstintresserade publik i
stam-frändernas konst på ett sätt som gjort den
levande och tillgänglig för alla, men han har
också känt en oskyldig skadeglädje var gång
han avslöjat en naiv konstkritiker från flydd
eller t. o. m. nuvarande tid, eller när han
genom en till synes oskyldig vändning får
skrattaren på sin sida mot vad han menar
vara charlatanen och tillgjordhet.
Hur njuter han ej när han låter
skildringen av den store romantikern Fahlcrantz
lysas upp av meddelandet att »fröken
Marianne Ehrenström skriver om Fahlcrantz’
bild av Pau, en stad som Fahlcrantz aldrig
sett, att man på tavlan klarligen såg uttryckt,
att Frankrike hade staden att tacka för sina
bästa konungar och Sverige ävenledes.»
Ett dylikt citat har den dubbla förtjänsten
att roa och på ett ojämförligt sätt belysa en
viktig sida av tidens estetiska kultur.
Om Laurin, när han skildrar svensk konst
från adertonhundratalets början, gärna blir
något ironisk, så får hans röst ett desto
varmare tonfall, när han kommer över till den
danska konsten från samma tid. Det är inte
den minsta förtjänsten hos »Nordisk konst»
att här för första gången bjuds den
svenska publiken en fyllig bild av denna guld-
ålder i Danmarks konsthistoria. Laurins
framställning supplerar på ett utomordentligt
lyckligt sätt de försök som Sveriges
National-museum sedan några år gör att böta på
denna betydelsefulla lucka i sitt konstbestånd.
Med samma förstående intresse behandlas
det bästa i norsk och finländsk konst. Carl
Laurin har verkligen lyckats att genomföra
sin avsikt — han har flyttat, inte Sveriges
gränser men de konstintresserade svenskarnas
intressesfär fram till Atlanten, till
Flensborgfjorden och Ladoga.
I själva verket är det snarare i tiden än
i rummet som vi kunna utläsa en gradering
av Laurins sympati. Så starkt subjektiv och
levande som han är i sina åsikter, är det ju
inte överraskande att den konst som han sett
skapas omkring sig väckt å ena sidan hans
varmaste kärlek och å andra sidan om inte
lidelsefullaste hat så dock hjärtligaste
motvilja.
Skildringen av Carl Larsson t. ex. strålar
av en sympati som är oändligt mänsklig. Den
blir, på samma gång som den utgör ett
ypperligt införande i Larssons konst, ett det
vackraste monument över en lång och säkert för
båda parter fruktbringande vänskap. Och
hur kongenialt har han ej skildrat Zorns
livsbejakande konst. Hur mästerligt tecknar han
ej i några snabba drag trollkarlen från Mora
i hans dagliga liv:
Året indelade han efter de stora festerna, och
ingen har frommare ätit av julskinkan eller närmat
munnen till silverstånkan med julölet med mera
helig vördnad än Anders Zorn. I kort päls, på en god
gångare satt han heliga tre konungars dag på
Siljans is och räckte fram de av honom själv skänkta
prisen åt de masar som hade de bästa travarna.
På sommaren tonade över sjön ända till »Gesundas
glimmande vik» de lurlåtar av en smärgfull och
hednisk musik», för vilkas bevarande han ivrade. Hör
man dessa toner från urtiden, förstår man bra hans
målning Kings Karin i sin schalett med rött i
dräkten och ansiktet, grinande av livslust och tokighet.
Och man begriper också bättre de gamla
dalastugorna, vilkas silvergråa färger Zorn älskade så
högt.
Kan man på ett mera slående sätt måla
denna typ av urnordisk kraft? Ser man
honom ej växa fram med sin storvulna
svenskhet? Det är just i dylika målningar i ord,
där med ospard flit samlade och med
psykologisk skärpa sammanställda smådrag foga
sig till ett levande helt, som Carl Laurin är
en mästare.
Men när författaren kommer fram till den
yngsta generationen — till modernisterna,
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
