Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Carl G. Laurins senaste arbeten. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurins senaste arbeten
blir hans ton en annan. Han kan visst skänka
även deras alster erkännsamma ord. Men
riktigt hjärtliga bli dessa inte ofta. Någon
egentlig kritik av modernismen ger sig Laurin
dock ej in på — han använder ett annat
vapen som är mycket farligare — han tar den
inte på fullt allvar. Hans beskrivning av
Vera Nilssons konst kan åtminstone väcka
nyfikenhet hos den med denna konstnärinnas
målningar obekante läsaren.
Det lindebarn, skriver Laurin, hon målar i olika
situationer var till en början särskilt vanskapt
konstruerat. Men när hon som andra modernister nu fått
lämna det mesta av dessa förvridningar, har hon i
alla fall på en av sina tavlor låtit barnet få en
knyt-nävstor grönblå bula i ansiktet, framkallad kanske
både av konstnärlighet och troligen även genom
ett slag mot en bordskant.
Det .vore ju mänskligt om konstnärinnan
ej skulle känna någon större glädje över
denna karakteristik. Man måste ju också
erkänna att den visserligen är roande men
knappast visar något allvarligare försök hos
författaren att klargöra för sig den
verkliga innebörden av den begåvade
målarinnans konst.
Men om Carl Laurins intresse för
modernisterna inom måleri och skulptur inte
alltid är riktigt aktningsfullt, så skänker han
till gengäld den moderna arkitekturen och
stadsbilden en uppmärksamhet som visar sig
högst givande för läsaren. Den estetiska
grundsynen förenas här med en praktisk
saklighet, som ytterligare ökar aktualiteten i
fjärde delen av »Nordisk konst». Hur
allmänmänskligt författarens intresse är
framgår också på ett vackert sätt av slutorden till
verket, där det bland annat heter:
Vi börja förstå att, sedan oersättliga
skönhetsvärden i Stockholm, i • städerna ute i landet, i
själva naturen blivit förstörda, man måste gottgöra i
möjligaste mån och från grunden motarbeta den
skönhetsfientliga eller skönhetslikgiltiga
riktningen. Arkitekturfrågor, byggandet av ett hus, en
bro, en stadsdel eller en stad, äro utav den vikt
för det allmänna, att man måste fråga sig: gagnar
eller skadar den nya byggnaden staden eller
landskapsbilden som helhet. Arkitekturen är den
stilbildande konsten. Något av det glädjande hos den
nordiska konsten under de sista decennierna är,
att arkitektur, skulptur, måleri och konsthantverk
fått samarbeta såsom under de tider, då konsten
var verkligt levande. Häri ligger något alldeles
särskilt hoppgivande.»
Carl Laurin har frivilligt tyvärr lämnat
den plattform som han i Skönhetsrådet ägde
att påverka konstutvecklingen i vårt land.
Förvisso är ingenting mindre behagligt än
att sitta i detta råd — man blir
slagen och klämd under försöket att av
det blint frambrusande fallet och det
stillastående dödvattnet ordna upp en mäktig
och samhällsnyttig kraftledning. Jag skulle
ha önskat att Carl Laurin ej undandragit
sig detta obehag —■ den enastående auktoritet
som hans namn äger för svensk publik
skulle ha kunnat göra utvecklingen stora
tjänster, även om kampen mot liknöjdhet och
oförstående ofta synts honom hopplös.
I »Nordisk konst» har han emellertid
funnit sin egen plattform, byggd och inriktad
som han själv vill ha den.
Ty när allt kommer omkring är det det
talade ordet som strömmar emot oss från
denna som från Laurins andra böcker. Det
kan någon gång innebära stilens svaghet,
men det skänker å andra sidan ett
oefterhärmligt liv åt dess överraskande perioder.
Jag minns hur för några år sedan i
pressdiskussionen om en stadsplanefråga i
Stockholm en av den ingenjörstekniska sidans
ledande män med ett ringaktande tonfall talade
om den estetiska ståndpunktens förkämpar
såsom »skönandar». Liksom inte denna
ståndpunkt tiderna igenom visat sig vara den i
längden även mest praktiska.
Carl Laurin har i alldeles sällsynt grad
gjort sig förtjänt av hedersnamnet
»skönande» — detta ord taget utan någon bismak av
tillgjordhet eller onatur. »Alla ha rätt» har
han själv en gång sagt, och hans »Nordisk
konst» försöker åtminstone att genomföra
denna princip —■ när det gäller
modernisterna är, som jag påpekat, denna avsikt dock
ej alltför allvarligt menad. Hur som hälst
vågar jag förfäkta en annan ståndpunkt och
påstå att Carl Laurin inte alltid har rätt.
Men han är alltid värd att höra och givande
att läsa. Måtte det bliva det svenska folket,
och ej minst den del därav som själva icke
vilja räknas till skönandarna, förunnat att
ännu länge lyssna till hans på en gång
spirituella och varma stämma!
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
