Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk ly r i k
lös, och han hade väl lätt att sväva ut i en
något sötaktig, ibland nästan salvelsefull
andlighets ljusblå himlar. Liksom alla neofyter
löpte han ständigt risk att slå över: en eller
annan gång kunde han rent av synas inte
bara religiös, utan också frireligiös, med den
anstrykning av kastrerad, oäkta
oljetrycks-idyll och instängd gudaktighet, som detta ord
äger. Men i hans två senaste diktsamlingar,
Heden och havet och Släkt och bygd,
kommer det draget knappast alis fram. Någon
frontförändring kan det inte därför vara tal
om, endast en skiftning i tonfallen. Att ändå
något förändrats antyda redan de båda
böckernas titlar, den ena med sin öppna, salta,
genomblåsta klang, den andra med sin ton av
något fast och rotvuxet. Jändels dikt har här
fått en friare och friskare verklighetsprägel,
hela hans hållning har blivit manligare,
strävare och mer rakryggad. De fläktar från hed
och hav, som nu oftare än förr svepa in över
hans soliga idyller, göra luften där renare
och starkare; och de tyngre skuggor, som
de reella tingen kasta in i hans diktnings
blonda ljus, ge dagrarna högre lyskraft och
det hela större djupverkan. Jändel har
kommit närmare jorden utan att därför mista
känslan för hur omätligt rymden ständigt
lyfter sig över hans huvud; han står nu inte
alltid ensam under stjärnorna med sina
drömmar och sitt grubbel, han har alltmer börjat
känna sig ej bara som individuell
evighetsvarelse, utan också som ett led mellan gånget
och kommande, en del av släktets stora
gemenskap.
Därmed har Jändel tagit ett steg närmare
oss, som ej kunna dela hans religiösa
åskådning. Inför hans dikter lia vi alltjämt samma
känsla att blicka in i en främmande,
avlägsen, lycklig värld av sval klarhet och
översinnlig ro, som man får inför de tidiga
renässansmästarnas målningar. Vi kunna
känna en svidande, vemodig längtan bort till
dessa solbelysta vårängar, där luften dallrar
av överjordiska klocktoner och där små
ödmjuka människor leva sitt rena liv inför Guds
anlete; men vi veta ingen väg dit, vi stå
ohjälpligt utestängda. Trots detta, eller
kanske just därför, känns det på något vis gott
och tröstande att se en man röra sig
därinne, som måhända är en finare, sannare, mer
god och förandligad människa än vi, men
dock en verklig, levande människa av kött
och blod som vi —• en man som fylles av
sund, naturlig glädje, då han känner sin lilla
pojkes hand i sin, och som en blå vårdag kan
glömma allt annat för solsken och jordångor:
Hur ljuvligt för den som har släpat förhånad det
sargande kors,
att varda en glittrande droppe i vårflodens
sjungande fors.
Hur skönt att få vara i vinden, som leker bland
knoppande trän,
en glättig och klingande visa, ej aktande vad och
varthän.
Det är ganska dåligt som poesi — Jändels
verkliga dikter röra sig i helt andra
tongångar av tankfull världsfrånvändhet eller
lågmält, skälvande patos; men det är
naturligt och mänskligt, en dylik konstlös visa
uttrycker något av det man håller av hos
skalden. Han är inget pelarhelgon, han har
inte stelnat i egenrättfärdighet och
självtillräcklighet. Och därför gläds man desto mer
att i honom för en gångs skull få möta
något av det allra sällsyntaste i vår trasiga,
rotlösa, förvirrade tid: en man som kämpat
sig fram till en fast punkt i tillvaron, en
tro att leva och dö på, och vars drag därför
äro helt genomstrålade av ett inre ljus och
en ro, som icke är av denna världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
