Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Selma Lagerlöf. Till 70-årsdagen den 20 november. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
sig ned vid klaveret och sjunga Bellman
för barnen, som om vintrarna satte dem
att läsa Tegnér, Runeberg och Andersen
och så lärde dem älska dikt och saga. Hon
nämnde här också dem, till vilka hon som
författare kände sig stå i skuld. När hon
i En saga om en saga berättar om Gösta
Berlings sagas tillkomst, leder hon genast
våra tankar till de män och kvinnor som
gett sagan innehåll, kavaljererna och de
sköna damerna, och vidare till dem som
format och bevarat den, alla de folkliga
berättarna. Själv framställer hon sig som
den siste i ledet av dessa berättare, hon
har inte gjort annat än tagit om hand hela
denna »sky av äventyr, som drevo fram
och åter likt en svärm vilsekomna bin en
sommardag och ej visste var de skulle
finna någon, som kunde samla in dem i en
kupa». Detta skedde redan då hon som
liten flicka satt och lyssnade till farmor i
barnkammaren, till drängar och torpare,
som vilade sig från arbetet vid stockelden
i stugan, till gamla herrar vid toddyglasen.
Den följande historien handlar om hur hon
»nödtorftigt» fogade samman detta
vimmel av berättelser, hur hon så småningom
lyckades ge det hela form.
Det låter inte märkvärdigt alis. Man
bibringas nästan den uppfattningen att om
man bara blivit född i Värmland, detta
landskap där sagan svävade över
präst-och herrgårdar, bruk och
officersboställen, där den susade i träden och tittade in
genom fönstren, och vuxit upp på
Mårbacka, den lilla gården där man älskade
böcker och läsning, där man tog livet
lugnt och lätt och sagan därför blev så
hemmastadd — ja, så skulle det inte
behövts mer för att göra en till berättare.
Det kan vara sant nog. Selma Lagerlöfs
berättelser äro från en sida sett slutledet
i ett större sammanhang. Vad hon ger är
ett återgivande, den honung hon bjuder
har samlats av bin från otaliga blommor.
Hon är ett medium, så som varje natur-
begåvad epiker är det. Och som ett blott
medium framställer hon sig själv, ja, som
en den enklaste sak i världen talar hon
om hur hon blev författare: »Därav att så
många sägner omsvävade gården, kom
det sig väl till sist, att ett av de barn, som
växte upp där, fick lust att bli en
berättare.»
Så lugnt och naturligt förtäljer Selma
Lagerlöf detta, att man frestas att ta det
för enkelt, att glömma det mirakulösa
som, här liksom alltid när något stort
skett, ligger i den personliga insatsen. Hon
talar om miljöen som det väsentliga, om
Värmland och Mårbacka, men man kan
inte låta författarinnan själv kvarstanna
i den bakgrund, där hon så skickligt och
anspråkslöst dolt sig.
Det fanns betydande svårigheter att
övervinna, innan Selma Lagerlöf fann sin
väg och sin form. Den tid hon hade att
söka sig till rätta i var inte den bästa för
en blivande sagoberätterska. Den var
rationalistisk och allvarlig, full av bekymmer,
av frågor och spekulationer. Vetenskapen
förklarade allt och gjorde tro och fantasi
överflödiga. Man hade egentligen inte tid
med dikten. Det gällde att ordna världen
och äntligen bygga upp ett samhälle efter
förnuftiga och hållbara grunder. Men
först måste det gamla rivas och alla dess
sumpmarker dräneras. I dikten
Esplanadsystemet med dess sociala och hygieniska
tendens gav Strindberg lösensorden.
Forna ideal sopades undan med allt vad de
rymde av romantiskt och sentimentalt,
irrationellt och tvetydigt. I stället för
hjälte- och kvinnodyrkan trädde sociala
skrupler och sedlighetsfejder, i stället för
Frithiofs saga och Singoalla lästes Ett
dockhem och Sanna kvinnor. I romanerna
och dramerna sysslade man mestadels
med den borgerliga medelklassen, som av
alla stånd är det mest uniforma och
opoetiska. Dikten förde på det hela taget en
beträngd existens i en tid som fick sin
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
