Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Selma Lagerlöf. Till 70-årsdagen den 20 november. Av Algot Werin - En skål med druvor. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
leken mellan man och kvinna. Sådan man
först möter den i Gösta Berlings saga är
den lik blixten och stormen, den slår
plötsligt och den river människor med sig
oåterkalleligt. Men gång på gång har Selma
Lagerlöf sedan skildrat en kärlek som
uppstår så småningom, grundad på
förnuftsskäl, stärkt av medlidande eller
aktning eller båda dessa känslor i förening.
Så är förhållandet med Olof Haraldsson
i novellen Astrid (Drottningar i
Kungahälla), Ingmar Ingmarsson och Charlotte
Löwensköld. Liksom Elisabet Dohna
lämnade sin dumme greve och Dunungen sin
inbilske fästman, överger Charlotte
Löwensköld den rigoröse och pietistiske
pastorsadjunkten, tar sitt parti och gifter
sig med den gode och solide
brukspatronen. I denna roman är svärmeriet
bannlyst, med sin världsklokhet och sin humor
erinrar den inte så litet om Anna Maria
Lenngren.
Så är Selma Lagerlöfs författarkaraktär
sammansatt av fantasi och förnuft, ironi
och allvar. Hennes diktning är djupt
traditionell, med rötter i fornsägner och
1800-talsborgerlighet, med växlande stämningar
av mystik och vardaglig hemtrevnad.
Hennes språk blir sällan pretiöst, för det
mesta har det ett mjukt, naturligt fall —
ja, ingen skriver egentligen naturligare än
hon. Hon är först av allt berättare. I en
tid av romanöverflöd låter det kanske
paradoxalt att påstå att den verkliga
epiken numera är den sällsyntaste diktarten.
Men så förhåller det sig, vad det nu kan
bero på. Selma Lagerlöf har emellertid
den episka gåvan; hon öser inte ur
vattenledningscisterner utan direkt ur de
dolda källådrorna.
EN SKÅL MED DRUVOR
av SIGFRID SIWERTZ
Väckt i soluppgången av smärtans brännande kyssar
såg jag en skål med druvor tätt vid min huvudgärd,
immiga, purpurdunkla de brunno med mystisk glöd i
strimman från fönstret.
Eldigt tröstande makt i en flyktig glimt av skönhet!
Även till smärtans rus fann jag ett hemligt ja;
frälst ur det malande dova förnam ånyo jag hjärtats
heliga yra.
Var det ej dina druvor, o Dionysos, du som
vann åt hulda muserna även vår plågas skri!
Smärtan lyfte du upp ur dess skumma, blodiga vrå och
skänkte den flöjter.
610
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
