Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
des i högre etiskt syfte haft en del erotisk
umgängelse med krigsinvalider och
därigenom blivit något nervös. Hon gifter sig då
med den beskedlige affärsmannen Sam Evans
— herr Colbjörn Knudsen — och känner sig
snart skola bli mor. Då uppträder, mais un
peu tard, som det står i Lafontaine-fabeln,
Mrs Evans — fröken Hilda Borgström —,
och då hon får veta sonhustruns tillstånd,
meddelar hon, att vansinne är ärftligt inom
familjen Evans, råder den unga frun att
fördriva fostret, och sedan — bör det icke
vara bra svårt för en mor — ger hon
sonhustrun rådet att taga en kraftig älskare, som
kan bli fader till ett friskt barn. Nina
väljer doktor Edmund Darrell. Jag vet icke, om
man kan kalla förhållandet emellan Nina,
Sam, Edmund och Charles för ett lyckligt
ménage à quatre, ty den senare — Charles
spelad av herr Ivar Kåge — en något tantig
vän i familjen, blir först i nionde akten,
jag höll på att säga Mr. Nina, och gift med
hjältinnan. När de tre herrarna få sin
nyanserade godnattkyss, har denna endast något
sexuellt underlag, då det gäller herrar Sam
och Edmund. Den senares son, lilla Gordon
Evans, upptäcker så småningom förhållandet
emellan mamman och- hans verklige fader
men tycks lugna sig och förlovar sig i
mitten på 1940-talet med Madeline Arnold —
Anna Lindahl —, ett föremål för Ninas
intensiva moderliga svartsjuka. Sedan Sam
Evans avlidit genom slag, ingår Nina
troligen på lugnare banor sedan hon gift sig
med den erotiskt oskadlige Charles Marsden.
Det unga herrskapet Gordon och Madeline
flyger i en då modern aeroplantyp upp mot
himlen.
Den ödsliga stämning, som slutsumman
gav, hade något beklämmande, något av
»och tid och rum tillhopa ett hemskt oändligt
fängelse», och denna stämning var det torra
styckets egentliga litterära gåva. Detta
underströks konstnärligt av arkitekt Uno Åhréns
dekorationer och möbler från framtidens
Amerika, sanitära och funktionalistiska på ett rent
av hjärtkylande sätt. Horatius’ ord om att vi,
sämre än våra förfäder, skola ge liv åt ännu
sämre efterkommande, kunde här varieras så
att man sade, att framtiden skall bli ändå
torrare än nutiden, ännu mera larmande,
ännu mindre andlig än vår egen tid och fylld
av själlös intighet.
Av de spelande togs priset av Nina — fru
Tora Teje. Den självbelåtna kvinnotypen
meel något amerikanskt kvinnlig grotesk
uppblåsthet kunde ej spelas bättre. Det
artificiella, som ibland skymtar fram hos denna
utmärkta konstnärinna, blev här en
ytterligare förtjänst. Doktor Darrell hade i Lars
Hansons gestalt ej tillräckligt av amerikanskt
gentlemannaskap men var då det gällde kraft
och cynism förtjänstfull. För Evans, Ninas
laggifte make, fann Colbjörn Knudsen
rörande uttryck av naivitet, och hans moder,
Mrs. Evans — fröken Borgström —
föreföll amerikansk på det rätta sättet. Det var
något paradoxalt att höra henne med sin
klara diktion och klädd som en liten etisk
puritanfru komma med de betänkliga råden
till sin sonhustru. Herr Kåge har på senare
tiden vuxit som konstnär. Han gjorde här
av sin långa roll, den evigt uppvaktande
Charles Marsden, ett fullkomligt sceniskt
kraftprov av detta mähä.
Det vore naturligtvis alldeles orättvist att
döma amerikansk kultur efter Sällsamt
mellanspel. I U. S. A. finnes, utom en formell
odling med vackra högkultiverade hem, en
genomförd klädkultur o. s. v., fina stilla
miljöer, ej minst i universitetsstäderna, där
man står på höjden av andlig förfining och
forskningsallvar. Det finnes också i
Amerika för närvarande en livskraftig, här i
Sverige med rätta högt skattad, kritisk och
skeptisk amerikansk litteratur, som gör sin
skarpa vidräkning med alla de missförhållanden
som finnas i U. S. A., men som också äro
utmärkande för vår tid i allmänhet på andra
ställen.
Det är av den tysta, stilla, organiskt
växande amerikanska odlingen som vi ha att
lära.
Det kan kanske i alla fall vara nyttigt, om
man ej alltför mycket kväljes av
maskinolje-lukten, att titta ned i den isiga avgrunden,
det larmande hålet, där den icke önskvärda
amerikanismen lever. Något av detta
andliga helvete, dock utan det gamla helvetets
storhet, fines i det Nifelhem, där
människorna i Sällsamt mellanspel röra sig.
Fåglarna av Aristofanes från Aten gavs
av Dramatiska teatern på Konserthusteaterns
seen. En jungfru frågade en buse, var
närmaste bagare bodde. »Skall det nödvändigtvis
vara en bagare», svarade den galante busen.
Hade jag kommit från en festlig middag,
där värden köpt biljetter till en revy, och
sedan infunnit mig med bordssällskapet utan
IIS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
