Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Stadsbons och arbetarens drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den irländska nationalteatern
lönen för hans möda. Denna första akt
är skriven i det sanna O’Casey-maneret:
där är rörelse och liv, rollerna äro
levande varelser, och våra tankar återvända till
de dagar under kriget, när vi sågo
soldater marschera ned till Dublins dockor,
följda genom de smutsiga gatorna av
mödrar, systrar, hustrur och fästmör,
hälsade av den uppeggade massan. O’Caseys
starka sida ligger i beskrivningen av en
dylik livlig seen. Han är väsentligen en
fotograferande dramatiker, och hans öga
fångar varje detalj. Det är synd att vi ej
kunna giva samma höga betyg åt pjäsens
övriga akter. Andra akten, vilken
försiggår i skyttegravarna »någonstans i
Frankrike» är en underlig och fantastisk seen,
som en smula erinrar om drömspelet i
Tollers »Massen und Menschen».
Författaren har fantasi. Men gestalterna tyckas
flyta bort från realiteterna in i en
drömvärld, och i de tredje och fjärde akterna
tyckas de ha förlorat förmågan att åter
styra kosan till jorden. Författaren visar
sin desillusionerade pessimism: den unge
fotbollshjälten från första; akten är sårad
och förlamad och rullas omkring i en
sjukstol. Flickan han älskar går bort med
en annan. Kriget har icke givit någonting
åt dessa stackars övergivna: det har
stympat dem och gjort dem till krymplingar
och icke lämnat dem annat kvar än bittra
minnen från det förflutna. Ingen av
personerna i denna pjäs gör ett så starkt
intryck på mig som Juno Boyle, Joxer eller
Fluther Good; det är som om författaren,
när han lämnade den miljö där han levat
i sin mottagligaste ålder, förlorat
förmågan att se intensivt. Vi måste emellertid
beundra O’Casey för hans strävan mot
nva värden. Det finnes många slående
drag i pjäsen, speciellt i första akten, som
visa att han ej har förlorat sin
mästarhand. Jag känner att han befinner sig på
upptäcktens tröskel. Han måste klarlägga
sina ideer och utarbeta dem i en syntes.
Felet hos »The Silver Tassie» är att det
är för vagt och obestämt. Det skall bli
intressant att se om publiken kommer att
kullkasta Abbey Theatre-direktionens
åsikt, enligt vilken det är underlägset
författarens andra skådespel.
Vi hava nu fullbordat vår överblick
över Abbey Theatres verksamhet, och det
återstår endast att omtala hur publikens
intresse under de senare åren har vuxit.
Denna rörelse kommer alltid att kvarstå
som den enda stora litterära rörelsen inom
det moderna Irland, ty den har övat
inflytande i många länder. Fristatens regering
har visat mycket intresse för dess arbete,
och teatern mottager i egenskap av
nationalteater ett årligt understöd.
Ytterligare understöd gives till på irländska
skrivna skådespel, som framföras på
Abbey Theatre. Som ett resultat av
statsunderstödet har teatern givit sig ut på nya
verksamhetsfält. En liten teater,
rymmande 120 personer, har inrättats i samma
byggnad som den stora teatern. Här
framföras som experiment nya skådespel, och
det har blivit en atelierteater eller en
dramatikernas verkstad. En balettskola har
inrättats under ledning av Miss Ninette
de Valois, dansösen från den ryska
baletten, likaså en elevskola. På detta
sätt hoppas man fylla ut Abbey Theatres
skådespelarstab och höja spelets kvalitet.
För närvarande behöves emellertid mest
av allt en kärna av unga dramatici, vilka
rikta sin uppmärksamhet ej mot de
gammaldags bondeskådespelen utan mot
stadens moderna civilisation. Dublin efter
fredsfördraget erbjuder oöverskådligt
material åt den skarpsynte iakttagaren av det
borgerliga livet, och dock ha vi intet
typiskt skådespel. Det finnes dramatiska
sammanslutningar i förbindelse med
Abbey Theatre sådana som »Dublin Drama
League» och »Dramick», vilka samla
mycket folk vid framförandet av Ibsen,
Strindberg, Kaiser och Pirandello, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
