Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Stadsbons och arbetarens drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Stärkte
det återstår ännu att hos oss upptäcka den
dramatiker, som träder i deras fotspår. I
vardagslivet är det ur blandningen av
skratt och tårar som författaren skall
draga sin dramatiska moral. Å ena sidan
ha vi den gamla engelska societeten,
sammansatt av den förutvarande lantadeln.
Så finnes där regeringspartiet med sina
anhängare, som överallt ha uppnått höga
poster. Som en antites mot dem kunna vi
sätta anhängarna av de hel- och
halvrepublikanska partier, vilka försöka motarbeta
regeringen vid varje tillfälle. Bland båda
dessa partier finna vi män, som ropa ut
att vi måste utplåna de sista spåren av
västbritterna och upprätta ett gaeliskt
Irland, lämpat för »Tir Na Nog». De vilja
icke mottaga inflytande från främmande
länder, utan bygga en kopparmur runt ön.
Bakom alla dessa partier står den talrika
månghövdade medelklassen, som ej säger
något utan lugnt sköter sitt arbete. På
vardagarna går den för att se engelsk och
amerikansk film, på lördagarna skriker
den sig hes vid fotbollsmatcher, Rugby,
icke gaelisk fotboll, på söndagarna tager
den en eftermiddagslur efter att ha läst
»Sunday Express» eller »The News of
the World». I all denna strid om ideal och
i dessa brokiga motiv finnes stoff för ett
mänskligt drama. Och ändå vänta vi på
den trollkarl, som med en svängning av
sitt trollspö skall framkalla bela denna
värld på scenen i förminskad skala. Jag
iakttager dessa vördnadsvärda ledare av
den irländska litterära rörelsen; de ha
kämpat en god kamp för konstens och
skönhetens ideal. För närvarande stå de
stilla och skugglika i den keltiska
skymningen som Wotan och hans gudar, när
den unga gudinnan Freja var bortrövad.
Någon ungdomens ande måste framträda
och skingra töcknen. Yeats, Russell och
deras lärjungar klättra på drömmens
stegar, och deras tankar lyfta sig i högre
flykt. De hänföra mig med sitt silverne
tal, men så hör jag Oliver St. John
Go-garty, det berömda kvickhuvudet, skratta
sitt odygdiga skratt, och jag finner mig
åter på den stadiga jorden. I Irland jaga
vi aldrig efter regnbågen länge i taget;
ett oväntat stickord eller en ordvrängning
framkallar i våra sinnen den humorns
skalkaktiga demon, vars förtjusning det
är att riva ned våra palats kring öronen
på oss. Yeats’ och Gogartys andar äro
nödvändiga för oss i sina motsatser — de
representera den tvåhövdade Janus som
gråter med ett ansikte och skrattar med
det andra. Och så måste vi invänta vår
tragikomedi.
En irländsk bygata.
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
