Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arnold Norlind. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
de under meditation eller extas ha trott sig
fånga i en plötslig vision och sedan sökt
beskriva med ord, ord som med
nödvändighet blivit trevande och vaga. Människan
har en inneboende drift att ordna de
väx-■ lande företeelserna för sig, att söka efter
samband och gemensamma grunder. Den
djupsinniga bibliska myten berättar om en
Skapare, som av ett mörkt Kaos gjorde ett
genomlyst Kosmos, och som formade
människan till sin avbild. Det finns en inre
sanningskärna i denna myt. All mänsklig
strävan går ut på att av kaos skapa kosmos.
I vår egen själ ha vi en mystisk
enhetspunkt, en Arkimedes-punkt, utifrån vilken
allt låter ordna sig. Den är en ståndpunkt,
ett fäste, som ger oss en känsla — en
ganska besynnerlig och orimlig känsla, kan
det synas •—- av säkerhet, och gör att vi
inte gripas av svindel inför oändligheten.
Men härtill kommer så något som är minst
lika besynnerligt. Själen är inte endast
enhetskänsla utan också allhetskänsla. Det är
detta som mystiker-poeten Angelus
Silesius uttryckt i ett par verser som i svensk
översättning lyda:
Jag vet ej vad jag är, jag är ej vad jag vet,
en cirkel och en punkt, sekund och evighet.
Jag är jag, men också något mera än
jag, en punkt i alltet, och på samma gång
ett med detta allt. Alla själar äro en enda,
menade nyplatonikerna, och deras visdom
var inte främmande för författaren till
»Skapande liv». Tanken får för övrigt
ett ovanligt klart och anslående uttryck i
denna bön av en nutida poet:
Förvandla mig och låt mig känna allt
i mäktigt sammandrag,
i livets egen, skälvande gestalt!
Förvandla mig — till människornas själ,
ej endast min, en liten ensam del,
men allas, allas — ändlöst rik och hel.
»Från min veranda» utgjorde en samling
meditationer över och kring det Ena, som
Norlind där kallade »det skapande livet»,
»kärleken genom alltet», det som »bildar
liksom ett evigt skälvande ljus, som med
oförminskad härlighet fyller allrymden».
För att åskådliggöra vad detta »liv» och
detta »ljus» är berättar han om en
vandring i de tyrolska kalkalperna, varunder
han kom till ett ställe där en bäck sprutade
fram rakt ur bergväggen. Som ett under
—• som om en Moses rört vid den med sin
stav, skulle man vilja tillägga. Dess
ursprung var fördolt, men det mäktiga flödet
gav ett intryck av outtömlig rikedom och
evig ungdom. Skriven av en dödssjuk man
är den lilla boken »Från min veranda» som
en frisk dryck ur denna källa, vilken
räckes oss i en enkel turistbägare.
Den posthuma boken intresserar en
troligen mera, om man förut läst »Från min
veranda» och där fått ett samlat och klart
intryck av författarens personlighet. Man
ser att han varit tidigt ute och att han
vandrat länge. Han har dröjt hos diktare
av en viss mystisk-romantisk läggning,
vilka ha det gemensamt att de tyckt sig
ana en värld bortom den vanligas gränser,
och sålunda ägt det »kosmiska
medvetande» som Norlind talar om. Det är som
regel mäniskor av spröd konstruktion och
förandligat väsen. »I veka själar
uppenbarar sig kanske naturen sannare och
innerligare än i de starka», säger han i början
av den fängslande studien »Friedrich
Höl-derlin under vansinnesperioden». »Det är
som om den vägg som skiljer oss från
alltet hos dem blivit bräckligare och därför
också genomskinligare än hos andra.» Som
en föraning, ja, som en visshet äga dessa
profetiska naturer den oändlighetskänsla,
av Norlind även kallad samhörighetskänsla,
»som arbetar sig fram och som väl en
gång kommer att bli allas egendom».
Det sista, som är så vackert att man
skulle önska att det också vore verkligt,
är ytterst betecknande inte bara för Arnold
Norlind utan också för den tid då det
skrevs, för ett tjugotal år sedan. Den psy-
630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
