Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Soldaten i kriget. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Soldaten i kriget
de ängslan för freden, ty de ha intet annat
yrke.
När denna kalla illusionslöshet inträtt hos
dem är svårt att avgöra. De tyckas ha blivit
delaktiga av den tämligen snart, och i varje
fall skildras den av Remarque icke som en
löpande process utan som en själslig status,
ur vilken romanens alla skiftande stämningar
utgå för att dit återvända. Den psykologiska
sannolikheten bestrider heller icke ett sådant
framställningssätt, ty de vanföreställningar,
dessa snabbt vuxna män förkasta, ha aldrig
i egentlig mening varit deras, och av kriget
ha de endast lärt att avslöja andras. Att en
annan själsförfattning än den Remarque gjort
till sin uppgift att föreviga icke blott är
vanlig utan också litterärt sett lika intressant
kan man finna av »Schlump» och Georg
Gra-benhorsts roman »Fahnenjunker
Volken-born». Den förre representerar närmast det
vanliga och den senare det intressanta. Man
har skäl att beklaga, att Grabenhorsts
konstnärliga gestaltningsförmåga, utan att vara
obetydlig, dock icke tillnärmelsevis når upp
till Remarques mästerskap, ty hans grepp över
ämnet rymmer större innehåll. Det originella
i hans roman är den nästan genialt riktiga
iakttagelsen, att 1914 kom före 1918, att man
vid krigsutbrottet ännu icke visste något om
nederlaget. Hans huvudperson är bunden av
den tradition, som Remarque upplöser.
Vol-kenborn är junker, han går ut i kriget med
den fasta förvissningen, att han försvarar
hem och härd och kämpar för ett Deutschland
über alles in der Welt, utan några som helst
misstankar att de två sakerna icke
nödvändigtvis höra samman. Han är rimligt stolt
över sitt järnkors och sina avancemang,
svärmar för sitt regemente och beundrar flotta
officerare med monokel och spö, som
promenera längs skyttegravarna i sorglöst
dödsförakt och ett elegant buret morgonrus. Om den
typens realitet kan intet tvivel råda; den
illustreras ypperligt av följande tvenne utdrag
ur brev till föräldrarna: »Der Kaiser hatte
vor der Schlosstreppe Aufstellung genommen.
Der Boden dröhnte, als wir Grenadiere
vor-beimarschierten; Richtung und Abstand wa-
ren gut.–Dieser Tag wird mir unver-
gesslich werden.» — »Hurra! Soeben kommt
Befehl von vorne, dass wir uns marschfertig
machen sollen. — Der grosse Scherz wird
bald losgehen. Immer tüchtig Pakete
schic-ken.» Dessa rader ånge tämligen korrekt
Vol-kenborns psykologiska utgångsläge, men de
äro icke skrivna av honom utan av en annan
junker, vilken stupade vid stormningen av
Vailly den 30 oktober 1914, dagen efter det sist
citerade brevets datum. Schlump företräder
en vulgärare sida av samma tradition. Som
litterär figur står han under påtagligt
inflytande av tidigare tyska romantici, förnämligast
kanske Eichendorff, och det finns ingen
anledning att betvivla, att han gör det även som
konkret människa. Han anmäler sig som
frivillig av det ursprungligaste och minst
sammansatta av alla motiv: »Er sah sich schön,
in feldgrauer Uniform, wie ihn die Mädchen
anguckten und ihm Zigaretten schenkten.
Dann ging er in den Krieg.» Till hans
inryckning hade några muntra och melodiösa
vandrarevisor av Schubert varit det
lämpligaste ackompagnemanget, och hans vidare
öden motivera ingalunda någon omläggning
av repertoaren till förmån för Pathéthique
och Eroica. Den största delen av kriget
tillbringar han vid etappexpeditioner och
kom-mendanturer, han flyttar från lokal till lokal
med samma fryntliga trivsel, samma säkra
erotiska väderkorn, samma gemytliga och
oöverlagda hållningslöshet.
Så långt kunna musketören Schlump och
officersaspiranten Volkenborn sägas
representera samma själsförfattning, ehuru i skilda
nyanser. Men för Schlump går tragedin
aldrig upp. Hans synpunkter på kriget kunna
icke diskuteras, helt enkelt därför att han i
egentlig mening aldrig upptäckt det. Efter
sammanbrottet återvänder han med
oföränderlig belåtenhet till fädernestaden, möts vid
stationen av en flicka, som han på sistone
kommit att älska, och tillsammans bege de sig
till hans moder, som, för att anföra bokens
sista ord, »in diesem Augenblick nicht ahnte,
dass die glücklichste Stunde ihres Lebens
ge-schlagen hatte». I denna nätta slutvinjett
finns icke ett spår av den genomlidna nöden.
Det betänkliga är, att det inte i främsta
rummet är bokens huvudperson som totalt lyckats
glömma bort vad han upplevat, utan framför
allt dess författare. För hans naiva,
orubbliga och lättfärdiga kvietism står
Graben-horst främmande. Det inre
händelseförloppet i dennes roman markeras fastmera av den
trohjärtade ytlighetens gradvisa undergång,
av Hans Volkenborns utveckling från
Schlumps tanklösa frivolitet till Paul
Bäu-mers skoningslösa eftertanke. Han står i
problemets brännpunkt, ty de bedrägliga
tänkesätt, han genomskådar, den innehållsblottade
föreställningskrets, han måste spränga, äro
icke en äldre generations utan hans egna.
651
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
