Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Edith Södergran. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edith Söder gr a ti
Eller:
O du härligaste av allt härligt, min kropp,
varför vet du, att du har makten?
Denna arm är det som århundradet behöver.
Blixten sitter i min hand och en dag skall den
ljunga till,
man skall se dess blåa sken och fatta.
Jorden är henne icke nog: hon skall
spinna in sig i solen som en fluga i
bärnsten, hon reser sig ovan molnen i
rymder, där världarna blixtra förbi hennes
panna. Hennes diktning bebådar en ny
världsålder; hon är mänsklighetens
frälsare :
Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden.
Mina flammande rader skall varje barn läsa.
Jag skall omvända alla till en heligare gud.
All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös
kvast,
all litenhet vill jag hånande döda.
Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud
vill jag stinga med mitt svärd.
O, du mitt goda svärd, som jag har fått från
himlen, jag kysser dig.
Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudar drömma
vid underbara bägare.
Hur detta skall ske, vad den stundande
frälsningen skall innebära — det är
frågor, som hon inte besvarar och knappast
ens gör sig själv. Verkligheten upplöses
som en skugga av hennes brinnande
visshet, att ett under skall ske. Hon har
funnit ett land bortom verkligt och
overkligt, där hon härskar i svindlande storhet
över människornas öden och stjärnornas
gång.
Vi veta i vilka underliga, skrämmande
trakter av själen det landet är beläget.
Men ändå stå vi inte likgiltiga inför
hennes dikter: konsten kan och måste mätas
med andra mått än psykiatriens. Man
kan finna denna andliga upplösning
ohygglig, nästan motbjudande; men man kan
inte undgå att fascineras av den
apokalyptiska glöden över hennes syner och den
betvingande intensiteten i hennes röst, då
hon halvt medvetslös som den delfiska
py-tia mässar fram sina extatiska profetior.
Ur förvirringen blänka oupphörligt fram
bilder, sällsamma, svårgripbara, men
ofta skimrande av ett eget, intensivt ljus.
Ibland är det bara ett ord eller en bild,
som oemotståndligt slår ned i ens fantasi,
ibland kan det vara en hel strof:
Vaggande i lösa sadlar komma vi
de okända, lättsinniga, starka.
Bär oss vinden fram?
Såsom ett hånskratt klinga våra röster ur
fjärran, fjärran . . .
Väcka inte dessa hästhovar ett eko långt
nere i djup, dit dikten, även den stora
dikten, sällan tränger? Vinden blåser över
väldiga stäpper, Djingis Khans
ryttarhor-der brusa fram över det ändlösa Asien,
och plötsligt gripas vi av en sugande
längtan att få följa med dem, att också bäras
bort mot det okända, måttlösa, ansvarslöst
fria ... Edith Södergran har glidit på
sidan om den vanliga logiken, och hennes
ord betyda inte längre det de bruka
betyda i andras mun; men något betyda de
ändå, något outsägligt som man bara anar,
och på en genväg förbi allt tänkande och
allt förnuft nå de ändå ofta sitt mål,
direkt som pilen från en båge.
Bilden av den extatiska sierskan, vilken
»vandrar till fots genom solsystemen» med
ögonen lysande av något som är både
inspiration och vanvett, blir dock inte den
slutgiltiga, som Edith Södergran
kvarlämnas Kring 1920 tycks den våldsamma
exaltationen plötsligt domna av: hon blir
ödmjuk och stilla, hennes forna idoler,
Nietzsche och »den fräckaste människan»
Napoleon, förlora greppet kring hennes
fantasi, och i stället för
övermänniskofilosofien blir den antroposofiska mystiken
hennes härskande åskådning. Av allt att
döma skrev hon föga eller intet under ett
par år; den djupa depression, som ju hos
människor av hennes läggning rytmiskt
695
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
