Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Edith Södergran. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
växlar med de uppjagade, maniska
tillstånden, har gripit henne, och hon blir tyst..
Då hon på hösten 1922 ånyo skriver
några dikter, sina sista, har tonen i dem
blivit en helt annan än tidigare. En enstaka
gång, i den av många högt beundrade,
stramt skulpturala »Zigenerskan», blossar
visserligen något av hennes gamla hybris
åter upp, fast dämpad och konstnärligt
behärskad. Men eljest ha storhetsidéerna
försvunnit, liksom allt det andra, som förr
fläckade hennes konst: oklarheten, de
alltför patetiska ropen, den forcerade
originaliteten. Kvar finns bara förmågan att finna
suggestiva ord och bilder med ett nytt,
underligt skimmer. Från sina
himlastor-mande färder genom nya världar och
tider har hon nu återvänt till det äldsta,
enklaste och mest förtrogna, till träden,
gräset och sin barndoms Gud. De kunna
ensamma hjälpa henne fram till en
försoning med tillvaron, de ensamma äro nog
tysta och goda att inte såra hennes
gränslösa trötthet vid all mänsklig strävan och
vid jorden och allt dess väsende. Det är
dem hon talar om och till, lågt och
stillsamt och i mjuka, klara rytmer, i den
handfull underbart besjälade dikter — »O
himmelska klarhet», »Oktobermorgon»,
»Månen» och »Landet som icke är» —
som äro hennes sista och största gåva till
oss.
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart
uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag
verkligen vunnit —
vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa
dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är intet annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla
himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar
och alltid skall älska.
Edith Södergran har säkerligen icke,
som hennes efterföljare i Finland mena,
från grunden revolutionerat svensk lyrik
och givit den en ny, bestående form. Men
hon har skrivit fyra, fem odödliga dikter;
och det är nog och mer än nog för ett
kort människoliv. Och hon själv och
hennes liv äro en bild av andens strålande
seger över köttet — inte bara över alla
tänkbara yttre vidrigheter, sjukdom och
ensamhet och nöd, utan också över ett
sjukt sinnes brustenhet och förhävelse.
Och det är ännu mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
