Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Sagor av Jean de la Fontaine. Tolkade av Ivar Harrie - Det förälskade lejonet - Den unga änkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klorna, ty annars blir ert smek
en klosning, ej den ålskogslek,
som helt till ömma tankar vånder
en flicka under ålskams hånder.
Så år nu kårlekens natur.
Tillåt mig sen att bryta ur
Er kåft Ers Höghets vassa tånder.
Till större njutning kyssen lånder
Er sjalv, om den blir mindre rå.
Till bruden ljuvare den sånder
det budskap hon skall svara på.»
Av kårleksyra blint betagen
Hans Höghet gillar strax forslagen —
och tand- och klolos står han dår
lik en armé, som stråckt gevår.
Gårdvaren slåpptes los, och hunden
bet gladligt lejonet ihjål.
Ack, Kårlek — den du håller bunden,
kan såga sitt fornuft farvål!
DEN UNGA ÄNKAN
En åkta man går bort. Hur suckar ej hans maka
och klagar överljutt! Sen söker hon sig trost.
På Tidens vingar snabbt flyr Sorgen ur ens bröst:
Tiden for nöjena tillbaka.
Emellan ånkan av i gar
och samma ånka om ett år
finnes ett svalg befåst: ja, man har svårt att ana
personernas identitet.
Anskrämlig nyss, nu år hon idel ljuvlighet
och höjer muntert Amors fana.
I sorgens första dar alls ingen trost hon vet,
hon låtsar eller tror, att suckar blott ge lisa,
jåmt tar hon om sin klagovisa:
»Nej, aldrig blir jag glad igen!»
Den visan gor man klokt uti att aldrig taga
bokstavligt, vilket Iår bli klart av denna saga,
som blott år rena sanningen.
Den båste ibland åkta mån
gick till en annan vårld; och vid hans bår hans skona
upplöst i tårar hordes ståna:
»Ack låt mig följa med, min vån!
o o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
