Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Emil Hillberg. Av Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Wahlgren
Men gestalter som Gustaf Vasa, John
Knox och Adrian van der Werf, kraft- och
dunderkarlarna, resa sig i sin pondus och
viljestyrka såsom monumentalfigurer,
hägrande från en svunnen tid.
Teaterhistorien förtäljer oss emellertid om
den unge Emil Hillberg, upprorsmannen, i
harnesk mot tradition och hävdvunna former,
scenrealismens pioniär, den oroligt arbetande
anden, full av hugskott och idéer, som drevo
honom att ständigt söka ny miljö, nva
uppgifter, ny publik. Under de första femton
åren av sin bana tillhörde han ett dussin
olika ensembler, än som ledare, än som regissör,
alltid som skådespelare.
Bredvid det rent konstnärliga skapandet
riktade sig hans intresse mot
skådespelarkonstens höjande i yttre och inre avseende. I
Helsingfors träder han redan 1877 ’ bräschen
för ordnandet av skådespelarnas
pensionsförhållanden. Vi känna också hans idéer om
bildandet av en teaterakademi och hans
fram-gångslösa försök att upprätta en
ambulerande elevskola.
Redan tidigt tyckes man ha fått upp
ögonen för originaliteten i hans begåvning,
styrkan i hans konstnärliga vilja, men också för
obeständigheten, bristen på uthållighet. Så
skriver Dagens krönika vid ett tillfälle om
Emil Hillbergs betydelse för Dramatiska
teatern den gången, att’»det varit hr Hillbergs
talang, som kommit att fungera såsom ett
slags hörnsten för associationens skyldigheter
i konstnärligt hänseende». Den uttalar som
sin mening, att denna talang med säkerhet
icke är någon dålig hörnsten att bygga på,
»men», fortsätter skribenten, »det finns dock
varjehanda men, tv såsom erfarenheten visat
kan ett, tu, tre den vakna energien
betänkligt loja av, och hans organisationsförmåga
torde utmärka sig mera för hastiga glimtar
av talang än ett ihållande arbete».
Hur Emil Hillbergs första framträdanden
tedde sig mot den honom omgivande
ensemblen och hur den revolterande djärvheten i
hans uppfattning och framställningssätt
verkade på samtiden, därom får man på skilda
håll ganska klart besked. Hur belysande är
t. ex. icke Nordensvans skildring av en av
märkesrollerna från skådespelarens första tid.
Jago i Othello. »Han var alls ingen
teaterbov, ban var en cyniker och skrävlare,
under en rättfram soldats grovhuggna yta och
högljudda tal lurade avund, skadelust och
hat mot dem, som lyckan gynnat.» Och
Nordensvan fortsätter: »I bredd med denna
råbarkade levande junker blev Elmlunds
Othello en något traditionell teaterhjälte — han
spelade likväl med både värme och kraft.»
Mera förbryllande äro då några
tidningsuttalanden om Hillbergs andra stora
genombrottsroll, Hertig de Septmonts i Dumas’
Främlingen. En recensent skriver: »Om man
blundar, så tror man, att det är Gustaf
Frecl-rikson som talar inne på scenen.» Och en
annan instämmer: »Han påminner mycket
om en framstående artist vid Dramatiska
teatern», medan en tredje framhåller att
Hill-berg icke antagit Fredriksons manér, men
liksom denne representerar den franska skolan.
1 varje fall kom ban icke länge att låta
sig bindas av denna skolas konventionella
manér, och av en annan recensent att döma
har skådespelaren givit en högst personlig
tolkning av rollen, gjort därav en blaserad
vivor, ett skadedjur, brutal, örfilstäck, medan
den i Paris av storheterna Coquelin och Le
Bargy lär ha spelats som en ganska korrekt
salongsherre. Redan rollporträttet ger oss för
övrigt en helt annan bild än av en soignerad
gentilhomme.
Svårt att förena med vår uppfattning 0111
Hillbergs temperament förefaller oss också
Hellen Lindgrens karakteristik av hans
Brand. Han finner den alltför idealiserad, en
blidare och mera evangelisk typ än den rätte
Brand med dennes splittring och inre strid.
Men Emil Hillberg var ofta skiftande
bedömd, åtminstone under tidigare skeden av
sin bana. Ur de spridda omdömena tycka vi
oss likväl kunna utläsa, att det som var
kärnan i den mogne skådespelarens konst
också var det nya, det banbrytande i den unge
stormarens — det sanna, levande
människoavslöjandet. Skiftande och oberäkneligt var
också lians skapande: det kunde flamma upp
i genial glöd, för att en annan gång förefalla
matt och ointresserat. Lätt tillgänglig var hans
konst aldrig. Därtill var den för djupsinnig,
för komplicerad, för spekulativ. Därtill var
konstnären för stolt, för omutlig.
När ban nu gått hort står han för oss som
den storvulne, imponerande representanten
tör en gången skådespelargeneration, men i
mångt och mycket, i det väsentliga, kan han
också stå fram som en förebild både för vår
generation och för kommande.
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
