- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
317

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Fri vers. Av Olle Holmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fri vers

människa och slavinna, av både nunna och
zigenerska, sjöng ut i dikter som trotsade
konvention och logik. Sara Sand är ett
mildare gemyt med mera smak för stämningens
miniatyrer och tankens subtilitet, och hennes
oro är inte flickans som griper efter sitt öde,
utan den vuxnare kvinnans, vars eviga
Madame Bovary-längtan svänger henne mellan
spleen och poesi. Hon söker det sinnrika,
det vaga, dunkla, aningsmättade, det som
skall gissas mera än tänkas, drömmas mera
än ses, ty vem vet om det vore lika vackert
om man såge det? Att dikta är inte bara att
blotta sig, det är också att dölja sig, och
språket är ibland till för att beslöja tanken.
Vad återstår, då tanken är dold och bilden
är beslöjad? Den stämning som ges av
medvetandet att de finnas i närheten och att den
ömma själen skall ana dem. En av de
dikter man minns heter Försoningen, och den
må få illustrera denna dunkelt sagda
karakteristik.

Fängelseprästen:
min dotter,

läs ödmjukt de sju ångerböckerna

som jag har givit dig,

och ditt hjärta blir mjukt av frid

som en vaggsång,

som doften av stilla regn.

Jag;

läste ödmjukt de sju likbleka böckerna.
Men mitt hjärta var hårt.
Det sov hårt och klappande
på min brits om natten

tills jag en morgon stödde skuldran mot muren

och kände hur stenarna blev varma

av solstrålar

som förgäves sökte väg

till djupet av min cell.

Då ropade mitt hjärta och gav sig.

Mitt hjärta tryckte som en skälvande fågel

mot halmen, mot den smeksamma stenen,

öppnat, sju gånger genomborrat

men vid liv.

* *

*



Artur Lundkvist är också en fri poet, men
därjämte en ovanligt frisk. Hans förebilder
komma icke österifrån, utan från väster. Ell
av hans dikter heter kort och gott Sandburg,
Amerika, och från denne sångare, som har
besjungit Chicago under bilden av en
skrattande boxare, som ännu inte har förlorat
någon match, har Artur Lundkvist tydligen
lånat mycket i sättet att se och sättet att
skriva. Även Edgar Lee Masters har han
valt till lärare, och namnet Sherwood
Anderson har också, tydligen med rätta, nämnts

i samband med denne poet. Det är alltså
stamträdet; låt oss nu se på telningen!

En hel del av Artur Lundkvists dikter
handla om friheten. Vad en frihet är värd
beror på två ting: vad den är frihet från
och vad den är frihet till. För denne unge
(ty han är väl ung?) diktare existerar tills
vidare huvudsakligen den förra frågan. När
han har gjort sig fri från ett gammaldags
sätt att skriva vers, så har han också gjort
sig fri från ett gammaldags sätt att tänka
och tycka, för att börja på nytt på egen
hand. Han börjar från början: med det
ani-mala. Han vandrar genom livet — med
fjädern i hatten skulle man kunna säga, om
man hade trott att han använde någon hatt
— tör att gripa en näve liv här och där vid
vägkanten. Sorglöst liv heter just en dikt
som må citeras, även med risk att en av de
ungdomliga raderna är en smula väl
ungdomlig och väl animal för denna
aktningsvärda tidskrift:

Vi red snabbt som vinden
vi bar våra huvun högt

under solen, under molnen.
I gästfria hus

rann vinet natten lång,
rann blodet natten lång
ur kärleksfulla sår.
Med vita tänder bet vi
kring pipans skaft,
i oxars kött
och kvinnors länder —
Och högt i rymden

sjöng våra hjärtan —

Det är vad Nietzsche skulle ha kallat för
en blond best som har författat dessa rader,
blodfull, okomplicerad, öppen, ytlig,
ädelmodig och rå. En annan dikt, ett annat
program lyder:

Kom med unga larmande städer, gator, fabriker.
Låt en sol skratta rött i röken,
låt en Panpipa spela i verkstäderna
och slunga gröna melodier över maskinerna.
Kom med ung kärlek under vårens träd
och mörkt hat mellan sotiga murar.
Låt en flicka sjunga med glimmande mun i en grå

trappa,

låt en barnunge gråta bittert över en borttappad

slant,

låt en maskin avhugga en arm med ett snabbt
stålbett —

Bara något som är liv och eld, skönhet och
förbannelse,

något som river oss upp, tänder oss till flammor,
eller slår oss på käften, gör oss ödmjuka, eländiga!

Detta är, på sitt sätt, vackert: vackert
inte som en staty av Thorvaldsen är vacker,

317

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free