Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Ungdomsverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetter lund
alla stora handlingar», och Nya Holland
ligger ju ej alltför långt borta från det
förmenta oskuldsparadiset Tahiti.
Ett av Almqvists nu följande diktverk,
de excentriska Murnissagorna från tiden
inemot 1820, kallas av Almqvistkännaren
Henry Olsson för det första, där skalden
brukat exotiska namn i syfte att nå
lokalfärg. Detta syfte får man dock jämväl
till-lägga namnen i »Parjumouf», så löst de än
gripits ur luften. Frågan är dessutom,
huruvida Murnissagorna ha någon lokalfärg. De
röra sig — där de ej röra sig i himlen — i
något som visserligen bestämmes till det
»gauliska» (keltiska) Bretagne och mycket
riktigt illustreras med keltiska namn och
språkljud men eljes är ett ossianlyriskt
sagoland var-som-helst (alla namnen äro ju
för övrigt ej keltiska). Till följd av den
litterära ossianmiljön kunna Murnisdikterna ej
heller räknas till dessa, där Almqvist på egen
hand för oss till en litterärt ny, vilt
främmande etnografisk omgivning, såsom andra
av hans dikter skulle komma att göra.
Estetiskt betecknar emellertid Murnis’
exotism ett oerhört framsteg från den
tafatta Parjumouf. Ty här finns
stämningsromantiken. Låt vara att den alltför ofta
grundligt misslyckas, låt vara att dess
tillkonstlade grannlåtsspråk kan bli hopplöst
tröttande — där spåras lejonklon, där finnas
ställen av praktfullt målerisk och musikalisk
styrka. Det är icke blott Macpherson-»
Ossian», det är tvivelsutan Almqvist i dessa
rader, trots sin tillgjorda frågeretorik
verksamt poetiska:
Höga som kommande tider, dystra som de
förgångna stå askarna i den avlägset vinande skogen.
Vill du höra om Nunas död?
Detta är berättelsen om vad som hände i en
av de förflutna tiderna. Huru gråter icke månen i
en nattglans över jorden? Älskar du de gråtandes
ord?
En ö är belägen i det hav, som går norr om
Lilla Bretagne men söder om det Stora. Älskar du
de dånandes ord?
Aurigny heter denna ö. Han ligger omsluten av
vattnet, såsom en gulddroppe stänkt ur
paradisfågelns näbb i havsvågen. Där gå strålarna ifrån
solen på ängen. Älskar du de solglades ord?
Eller målningen av »myrtenskogens»
andeslott »borta i den flytande skyn»:
Av silver och lazursten var det glänsande slottet
byggt; men österut kring slottet sträckte sig en
dunkel skog i gröna oändliga tavlor.–De som
av fromt hjärta längtade efter förlorade älsklingar,
de kommo till detta slott.
Väl voro fönsterna därinne så klara, men ljuset,
som inkom, gick i vemodig skymning, ty det kom
från myrtenskogen därutanför.
Väl hängde över väggarna lustiga hoppfulla tavlor,
och under dem gungade siden i fylliga veck; —
dock brann ifrån lamporna ett så dunkelljuvligt
sken, att den hemliga känslan tycktes vara det enda
språk, som fick talas i detta slott.
»Dunkel», »dunkelljuvlig», »oändlig»,
»hemlig» o. s. v. Det är dessa typiskt
romantiska ord, vilkas stämningsverkan
beror på att man anar en värld av
möjligheter inanför det som utsäges, dessa ord
som med ny personlig akcent återkomma
hos alla de verkligt romantiska diktarna.
»Avlägset vinande askar», perspektivet mot
försvunna tider och kommande, »månans
nattglans över jorden», skymningen i
slottssalarna från myrtenskogar o. s. v.,
alltsammans ger liknande suggestion, och själva den
ständiga hopningen av dylikt ställer Love
Almqvist bland dessa verkliga romantiker, ej
bland halvromantikerna av Tegnérs art.
Men — till något särskilt land för
Mur-nissagornas lyrism näppeligen. De
bretonska språkljud som förekomma (vissa
namn på människor och orter eller namn
på språket »breizounec» m. m.) räcka då
icke till för att, som Almqvists senare dikter,
ge intryck av någon bestämd exotisk
omgivning. Jag vet ej ens, om dessa keltiska
benämningar alla äro äkta eller kanske ibland
påhittade av Almqvist. För effekten blir det
likgiltigt.
Även de s. k. mytopoetiska sagorna från
tiden omkring 1820, Guldfågel i paradis,
Ro-saura och Arctura, ligga i det hela som
diktning om en romantisk stämningsmiljö på
samma linje som Murnis, kunna för övrigt
som den vara nog så utsökt poesi i detaljen
men en kaleidoskopisk röra som helheter.
Tag till exempel »Guldfågelns» inledning
om »ett gammal skröpligt och sönderfallet
kloster» som »i förgångna tider» stod på
»en okänd, dunkeltyst hed» nära de oändliga
palmskogar, där den trolska guldfågeln
lockar — var ligger allt detta om icke im
ro-mantischen Zauberland. Där reser sig även
drottning Arkturas gnistrande isslott i
högsta norden med sin tron lik »månens skära
ring, då det är som kallast vid julnätterna»,
men hjälten Grimurs väg dit upp angives
verkligen geografiskt bestämt: genom
»Po-jola», alltså norra Finland, upp emot Köla,
och man får ett ypperligt och rätt realistiskt
stämningsintryck av dessa ödsligare och öds-
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
