Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Edouard Estaunié. Liv och verk. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Édouard E s t au ni c
man möter på gatan eller landsvägen.
Estaunié har velat visa, huru mycket som
kan rymmas och dölja sig hos vanligt folk.
Människoskildringen är icke blott åskådlig
och levande utan rent av djup.
Idéinnehållet resumeras som vanligt hos
Estaunié av boktiteln. Det verkliga livet är,
som det heter på ett ställe, »förborgat». Det
är upphovet till sorgespel, som man icke kan
se: »intrigen växlar, mer eller mindre
hög-stämd», men lidandet är detsamma. Det
undermedvetna livet underminerar själarnas yta,
»länge dolt av vardagslivet, bryter det ut,
omstörtar, räddar eller dödar». Mot slutet
sammanfattas och betonas åter bokens
bärande idéinnehåll: »Vilken fruktansvärd makt
är icke det fördolda livet! Det härskar på
djupet av människosjälen och smider dess
öde, utan att någon lägger märke till det,
ty inneslutna i sitt eget drama misskänna
människorna varandra. Alla hjärtan äro
lyckta. De som stå varandra närmast,
upptäcka icke varandra. Mysteriet omsveper oss.»
Att avslöja det fördolda livet förblir allt
framgent Estauniés oavlåtliga strävan. Hans
psykologiska skarpsynthet grundar sig på en
sällsynt kombination av rotfast livserfarenhet
och sökande intuition.
Estauniés följande bok är en släktkrönika
vid namn Lcs clioses voient (1913, svensk
översättning under titeln Det levande huset).
Boken inledes vackert och gripande med en
sida »in memoriam», ägnad författarens döda
moder. Fastän hon gått bort, är hon dock på
ett egendomligt sätt närvarande i tingen:
Det rum, där du levde och där jag nu lever
har icke alls förändrats. Likt ett rökelsekar utandas
varje välkänt föremål minnet av dig. Ekot av din
röst dröjer ännu som en fläkt i de gardiner, som
du broderat. Din kärlek är den verkliga vällukten
hos de rosor och nejlikor, som blomma på din
älsklingsplats. Jag känner din närvaro som något
ljuvt, gudomligt. Föremålen må förstöras, gardinerna
tagas bort, blommorna vissna, blind som jag är
skulle jag ändock känna, att du är kvar.
Var och en som stått i en död frändes
rum, har upplevat denna känsla av tingens
samhörighet och samliv med den bortgångne,
men ingen har före Estaunié skrivit boken
härom.
Mindre originell förefaller tekniken. För
att få berättelsen i gång har författaren,
skulle jag tro, använt ett uppslag nordanfrån.
Han har först beskrivit, huru till ett
gammalt respektabelt hus i Dijon, som är till
salu och vars möbler äro infiltrade i damm,
kommer en spekulant, en herr Weissgemuth
tillsammans med en notarie. När de båda
herrarna gått, blir det ett tissel och tassel,
ur detta obestämda surr lösgöra sig snart
vissa hörbara röster: det är möblerna som
tala. Det sker barnsligt skämtsamt med en
smula ironi och inbördes smågräl; det hela
verkar dramatiskt, gäckande och det glittrar
till som ett stänk av romantisk ironi, när
möblernas spirituella samtal avlöser den
praktiska prosan i notariens och hr
Weiss-gemuths funderingar angående de gamla
sakernas värde. — En svensk känner lätt igen
denna sagostil: från Andersen och Selma
Lagerlöf.1
Hur virtuost detta grepp än är genomfört,
så faller författaren dock härvid något utom
den i övrigt härskande patetiska tonen, och
skildringen bryter mot den stämning av
något levande förflutet, som vilar över det
gamla huset, nu till salu och övergivet av
sina invånare.
De gamla sakerna berätta: ett porträtt,
den kringbyggda gårdens fyra väggar och
gården själv. Huvudtalare äro dock tre
antikviteter : väggklockan, som rädes för
människorna, spegeln, som älskar dem, och
sekretären, som beundrar och beklagar dem. Alla
dessa berätta så, att Les choses voient blir
Estauniés mest spännande roman.
Berättelsen följer troget det åldriga husets
invånare under ett sekel, generation efter
generation, med förtätning vid de våldsamma
kriser, som orsakas av passionerna, brotten och
döden. Händelsernas ström är än lugn, än
strid, tingens och människornas inbördes
ödesmättade sammanhang framstår klart,
likaså det förflutnas makt över de nu levande.
Motsättningen mellan tingens livlösa
evighet och människans levande förgänglighet,
den motsättning, som Snoilsky mera ironiskt
men mindre patetiskt framhävt i sin
bekanta sonett Gammalt porslin, kännes stundom
mycket skarp, men Estauniés grundtanke är
egentligen en annan: det är tack vare att
människorna leva sig in i tingen som dessa
få sitt liv.
1 Detta, att Estaunié skulle vara förtrogen med
denna sagostil är icke gripet ur luften. Han har
nämligen skrivit ett företal till Le monde des
trolls, den franska översättningen till en av Selma
Lagerlöfs böcker. A sin sida har också Selma
Lagerlöf försett den svenska översättningen av
Estauniés L’ascension de M. Baslèvre med ett
företal.
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
