Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rudolf Gowenius’ dekorativa väggbilder. Av Helmuth Duve. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helmuth Duve
att finna en adekvat och levande form för de
starka inre upplevelser som behärskade
honom. Så gingo år fyllda av allvarligt arbete,
vilka prövade hans tålamod dess mera, ju
mindre han ville släppa efter i kampen för
målet. Men han insåg allt tydligare att
överensstämmelsen mellan innehåll och form, som
i den grekiska konstens livssfär en gång
blivit fullbordad, för västerlandets konst icke
kunde bliva till verklighet utan blott stå som
ett eftersträvansvärt mål. Splittringen i den
moderna konstens ande kände han lika
smärtsamt som de bästa i hans tid. Och det var
icke så lätt att motstå de strömningar i vilka
tvånget att skapa schematiskt lurade på
honom. Här lockade klassicismen, som bakom
sköna former dolde faran att maniererat
efterbilda antik konst, naturalismen med
verklighetstroheten som ideal, eklekticismen som
ville påtvinga honom väsensfrämmande
upplevelser och symboler, impressionismen med
sin förvillande värld av färger och ljus,
expressionismen i uttrycksladdade former och
subjektiv egenvilja. Det behövdes en
helgjuten personlighets kraftuppbåd för att icke
kapitulera inför dessa frestelser utan i stället
städse sträva mot en överensstämmelse
mellan upplevandets fordringar och
möjligheterna till en gestaltning, där dock tvivlet på
fullständig harmoni mellan dessa två förblev
outrotligt.
Den väldiga uppgiften för konstnären
består i att han måste göra sina upplevelser
förståeliga för allmänheten utan att gå med
på större kompromisser än de alldeles
oundgängliga, för vilka han i sista hand kan stå
till svars. Hans öde fordrar av honom att
han dagligen offrar sig för att kunna vinna
sitt eget jag. Att nå målet vågar han icke
hoppas. Den vägsträcka han tillryggalagt i
sitt strävande mot målet måste betyda allt
för honom : utgångspunkt och mål på samma
gång.
Vid konstakademien i Stockholm fick
Go-wenius en förträfflig teknisk skolning inom
den bildande konstens alla områden.
Studieresor i Sverige, Tyskland, Frankrike, Spanien
och Italien ända ned till Sicilien bragte
honom i personlig beröring med forntidens
konstskatter. Sedan var ban till en början
verksam i Stockholm. Han hade på sin tid
med särskilt varmt intresse under professor
Tallbergs ledning studerat kallnålsradering
och etsning, och häri tillägnade han sig snart
en betydande färdighet. Det var icke under-
ligt att en konstnär, som städse strävat att
nå en dekorativ symbolisk bildverkan, kände
sig dragen särskilt till grafiken, då ju denna,
förutom lineär ytverkan i svart och vitt, också
kan återgiva måleriska stämningsvärden
genom halvtoner.
Rodin beklagade sig en gång över att de
flesta bland hans uppdragsgivare voro
missnöjda med sina porträttbyster, därför att
konstnären försmådde att smickra dem, det
vill säga att ban framställde dem i enlighet
med deras väsen och icke idealiserade dem.
Om man i en dylik anmärkning måste se
ett ofrivilligt erkännande, så kommer detta
också Gowenius till godo. Även ban fick ofta
göra denna erfarenhet. Utan intuition kan
porträttet — liksom fotografien — blott
återgiva det yttre, oväsentliga hos modellen,
spegla hans gestalt i färger eller idealisera hans
form genom linjespelet. Men då nu den
bekanta frågan huruvida en väl målad ost är
att föredraga framför en illa målad madonna
för länge sedan blivit gammalmodig, gäller
väl Rodins maxim obetingat, enligt vilken
inom den bildande konsten en form såsom
sådan, utan »poetiskt» innehåll, lika litet får
gälla för ett tidlöst genialt mästerverk som
ett innehåll utan den för detsamma
väsens-egentliga yttre formen kan få det. Denna
grundprincip i det konstnärliga skapandet
blev för Rudolf Gowenius självklar, och då
ban kom till full insikt härom, hade han
redan lärt sig behärska teknik och material,
icke blott på måleriets och teknikens
områden, utan också med avseende på
väggdekorationen.
I det dekorativa arbetet hade han, så att
säga, »tjänat sig upp från gemen soldat» i
pariserateliererna, där han under många år
hade fått göra utkast till mönster för
näsdukar, borddukar och sj alar för att kunna dra
sig fram något så när. Det var en hård tid
för en konstnär, som nu i vardagens slit
fullständigt måste glömma sin kallelses höga
mål, som han då trodde för alltid. Till råga
på alla motgånger utbröt eld i hans
oförsäkrade atelier, och allt vad han under
föregående år målat och etsat gick förlorat
tillsammans med förhoppningen att en gång åter
kunna nå till något högre. Men denna
katastrof, som förde honom till livets avgrunder,
betydde för honom »en del utav den kraft,
vars lott är alltid vilja ont och alltid verka
gott». Tillförsikt och nåd att kunna fortsätta
arbetet kommo denna gång icke från höjden,
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
