Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Yrjö Hirn. Estetikern och människan. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yrjö Hirn
de utan att dock den ene någonsin helt
undantränger den andre. Och ingen har
med ett fördomsfriare öga gått att under
iakttagande av denna dubbelsidighet i
konsten upptäcka estetiska värden i sådant
som den respektabla opinionen håller sig
för god att se åt. Huru typiskt för Hirn
är inte t. ex. att en simpel cirkus ger
honom stoff till en estetisk discours, såsom
det sker i ett kapitel i »Barnlek» (1916).
I luftakrobaternas dödssprång och
trapez-gymnasternas kast mot varandra över de
långa avstånden, som de ungdomliga
betraktarna nere i bänkraderna åse med
andlös spänning målad i ansiktsdragen,
återfinner han de element, som uppbygga det
estetiska intrycket: det dionysiska i den
vågsamhetens svindlande vra, varmed
rörelserna utföras, det apolloniska i den
besinningens säkerhet, som behärskar dem
—- båda elementen återspeglade hos
åskådaren i en sammansmältning, som låter
»excitationen bli förhärskande över
elementet av beklämmande fruktan».
Det är att märka att vi först nu, mot
bakgrunden av vad Hirn framhållit om
den emotionella uttrycksdriften såsom
konstlivets väsentliga själsliga element,
fullt kunna förstå vad den vedertagna
term hos honom döljer, varmed vi
tidigare sett honom beteckna det som i hans
ögon framom annat kännetecknar den
estetiska åskådningen, nämligen en
»ointresserad» inställning. Vad vi uppleva i
konsten tyckes i och för sig så främmande
som möjligt för intresselöshetens begrepp,
det är ju jagets eget upprörda liv som där
återspeglas. Men just det att vi i konsten
finna uttryck för sådant, som eljest jämt
ansätter oss eller i sitt övermått blir oss
till plåga, gör att det i och med detsamma
i viss mån avbördas oss. Konsten övar
här en välgärning, som Hirn åskådliggör
i ett konkret fall på ett överlägset sätt.
när han avslutar sin bok om Swift (1918)
med följande ord, syftande på den geniale
misantropens bittra vidräkning med livet i
Gullivers resor: »Swifts prosadikt är
stelnad bitterhet; den är klar och skarp, och
trots den mörka tonen är den gnistrande
som en svart diamant. Envar vet, huru
långa processer naturen behöver för att
framalstra den ädla stenen; men man kan
endast ana huru mycket ett mänskligt
hjärta haft att genomleva, innan detta
dystra skämt hade hårdnat i sina lysande
facetter, huru mycken glöd det ligger
bakom den kalla glansen, och huru mycket
lidande.» Bättre hade det inte kunnat
visas, huru konsten genom att bringa till
uttryck vårt inre liv gör det möjligt för oss
att se på det liksom utifrån, utan den
snörande eller hetsande känslan av att
verklighetens egg jämt ansätter oss.
Därför talar Hirn 0111 konstens arkimediska
punkt, med vars hjälp vi kunna höja vår
livssfär över tillvarons hårda och tunga
villkor. Ty vad vi erfara utanför konstens
område, säger han, är förvirrat, mörkt
eller tyngande, därför att det utgör en del
av den kamp för tillvaron, som fyller vårt
liv; men vad vi erfara inför konsten »är
klart, ljust och lätt, därför att vi i
betraktandet höja oss över våra omedelbara
intressen och glömma den kamp, som
förvirrar, fördystrar och tynger vår tillvaro.»
Till det yttre påminner detta om
Schopenhauer, enligt vilken det estetiska livet
är att betrakta som en tröst, en lindring,
en tillfällig förlossning, en väg till vila:
vi känna oss inför konstverket som i en
vindstilla zon, svalkade av en skönhet,
fjärran från de fält där våra affekter och
lidelser jaga. Men Hirns estetiska
åskådning är framsprungen ur ett motsatt
sinnelag och leder till andra konsekvenser.
Den estetiska upplevelsen innebär för
honom ett slags förvandlingsmirakel, genom
vilket udden brytes av det som eljest
kunde tvinga oss ned i en pessimistisk
livssyn, men nu i stället lyfter oss. I ögonblic-
37— Ord och Bild, jç:dc årg.
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
