Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Harald Höffdings filosofi såsom enhetlig tankebyggnad. Av Axel Herrlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axe i Herrlin
tankens rent logiska värld blir för Höffding
anknytningspunkten till den första av de
kategorier, vilka hänföra sig till den reala
verklighetens värld, och som därför kallas Reale
Kategorier, nämligen förhållandet mellan
orsak och verkan eller Kausalitet. Detta
förhållande betecknas av Höffding med
anknytning till Kant såsom en analogi till
förhållandet mellan grund och följd. Att det icke
är därmed identiskt, beror därpå, att vi vid
orsaksförhållandet hava att räkna med ett
fitfjförhållande mellan de led, som däri ingå.
En konsekvens, som logiskt härledes såsom
följd av en viss given grund, kan icke sägas
i tiden följa efter sin grund, utan innehålles
i själva verket i denna. En verkan följer
däremot i tiden efter sin orsak, såsom något
därifrån åtskilt. Detta innebär, såsom också
Kant betonade, att leden i en orsakskedja
hava en kronologisk ordningsföljd, en
bestämd riktning, som icke kan vändas om.
Blixten måste städse gå före knallen. Men
att två företeelser kunna på ett bestämt ställe
i rummet och vid en viss bestämd tidpunkt
träda i orsakssammanhang med varandra,
beror därpå att den helhet, som de tillsamman
för vår tanke representera, ingår såsom ett
led i ett större sammanhang, en större
helhet eller Totalitet, vilken i sista hand
betingas av den lagbundenhet, som ligger till
grund för hela det för oss bekanta
natursammanhanget. I den mån som orsakskedjor
samfällt äro inriktade på att realisera en viss
totalitet, såsom t. ex. i den oorganiska
världen ett solsystem, i den organiska en
växt-eller djurorganism, framstå de också såsom
led i en process, för vilken tankeformen
Utveckling är beteckningen — den tredje
real-kategorien vid sidan av kausalitet och
totalitet. I sin mest elementära form ter sig
utvecklingsresultatet blott som en homogen
helhet av delar, såsom ett moln eller en
sandhög. Mera komplicerade former därav
karakteriseras av en mer eller mindre utpräglad
heterogeneitet, och differentiation av skilda
mångfaldsmoment inom helheten, såsom
organerna hos organismen, utan att dock
to-talitetskaraktären därigenom går förlorad.
Höffding anser, att man i denna med Herbert
Spencers utvecklingsdefinition
överensstämmande uppfattning närmast har ett neutralt
utvecklingsbegrepp, som ej behöver innebära,
att ett utvecklingsresultat är något
värde-fullt. Dock medgiver han, att kategorierna
Helhet och Utveckling stå i ett närmare för-
hållande till begreppet Värde än begreppet
Kausalitet och någon av de formala
kategorierna. Härmed är övergången given till
behandlingen av värdebegreppen, vilka av
Höffding kallas Ideale Kategorier.
Varhelst vi, säger Höffding, tala om
värde, förutsätta vi en helhet, en totalitet av
en eller annan art. Och det värde, som ett
tankeföremål får, beror på den helhet, till
vilken den tänkes stå i förhållande och på
själva det förhållande, vari den står till
denna helhet. Detta kan vara för helheten och
dess bestånd gynnsamt eller ogynnsamt. I
omedelbar och bokstavlig mening kan man,
finner Höffding, tala om värde blott i
förhållande till de lielheter, som äro personliga
väsen, ty blott de kunna med känsloreaktionen
lust eller olust uppfatta något såsom för en
helhet gynnsamt eller ogynnsamt. Men
genom en analogi kan en person överföra
värdebegreppet till andra helheter, såsom
samfund, organismer och oorganiska helheter,
t. ex. vår jord — desto naturligare, som det
redan är en analogi då en person söker att
förstå, vad som kan vara av värde för en
annan person än han själv. Höffding indelar
värdebegreppen från två huvudsynpunkter,
den formala och reala. Till
formalsynpunk-ten hänför han bl. a. den viktiga
distinktionen mellan vad som har ett omedelbart värde
eller är ett ändamål, och vad som blott har
ett medelbart värde, såsom medel för ett visst
ändamål. Av de distinktioner, som Höffding
gör från real synpunkt, må nämnas
åtskillnaden mellan biologiska, intellektuella, estetiska,
etiska och religiösa värden — allt efter det
innehåll, vartill ett värde hänför sig.
Höffdings kategorilära har en för honom
egenartad och självständig prägel, på samma
gång som den ter sig såsom en naturlig
utveckling av tidigare försök att karakterisera
och systematisera våra tankeformer. Här
liksom i all Höffdings gärning skönjer man som
hans ledande grundtanke, att de verkliga
framstegen inom vetenskapen icke kunna vinnas
genom den arbetsmetod, som radikalt lämnar
traditionen bakom sig, utan genom den, som
låter en ny tankebyggnad bevara alla de motiv
från äldre arkitektonik, vilka kunna främja
dess begriplighet. Givetvis är intet begripande
möjligt utan en viss kontinuitet mellan
gammalt och nytt i kunskapsarbetet, så visst som
allt kunskapsarbete kräver en anknytning av
det obekanta till det bekanta.
Vilken räckvidd har nu enligt Höffding
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
